[260110] Brigitte Reimann var verksam i DDR, inte som oppositionell i mjugg, utan som en del av landets litterära elit och som övertygad socialist av den hårdare skolan, dock ej partimedlem i DDR-statens styrande SED. På så vis intar hon en liknande position som Susanne Kerckhoff, vars Breven från Berlin kom ut hösten 2025 i en fin översättning av Rebecca Kjellberg. Den brevromanen har tematiska likheter med Syskonen, som är mer av en traditionellt berättande roman, i att lyckas blottlägga många lager av komplexitet och osäkerheter i bilden av DDR-samhället – och hela Tyskland – utifrån de som ändå blev kvar som stödtrupper till den östtyska staten. Reimanns roman censurerades när den först kom ut 1963, men utkommer nu i sin originalform på svenska, tack vare Jesper Festins tonsäkra och rappa översättning av den tyska nyutgåvan från 2023.
Intrigen i Syskonen är enkel: det är 1961, innan muren byggs så att gränspassager ännu inte är så svåra, och konstnären Bettsys älskade storebror Uli avslöjar för henne att han tänker fly över till Västtyskland, som deras äldre bror Felix redan gjort. Bettsy blir förfärad och tillsammans med sin pojkvän Jochen försöker de över natten övertala Uli att bli kvar. Diskussionen och dramat syskonen emellan växlas med återblickar i barndomen i Nazityskland, Jochens och Bettsys romans, Bettsys upplevelse av Felix flykt, samt flera ingående skildringar av DDRs stora problem med ekonomi, korruption, övervakningsstaten och småpåveväldet i följd av ett land som styrs av ett statsbärande kommunistparti. I alla fall i denna ocensurerade utgåva blir det därigenom alls icke den fyrkantiga moralitet man kunde ha fruktat – och som det med censurens strykningar kanske också var när boken först gavs ut.
Tvärtom vecklar här ut sig en flerskiktad helhet av historia, tvivel och motsättningar där spänningarna mellan linjärt förnuft och mänsklig medkänsla, å ena sidan, och individers ambitioner och den politiska ideologins storslagna visioner, å den andra. Alltihop är förankrat i en övertygande gestaltad komplicerande konkret verklighet, kantstött av kriget och alla svårigheter i dess efterföljd – samhälleliga såväl som mänskliga. Här tillåts till och med öppna tvivel på hela DDR-försökets ekonomiska hållbarhet. Den enda blinda fläcken utgörs av Sovjetunionens fortsatta militära dominans och det ekonomiska skruvstäd som Moskva fortsatte att hålla Östtyskland (och övriga östblocksstater) i, som närmast kan liknas vid hur kapitalistiska kolonialmakter exploaterade sina besittningar i Afrika och Asien.
Hade boken givits ut i sin fulla version från början hade den, föreställer jag mig, kunnat bli en både litterär och allmänkulturell sensation. Det gäller både de slingrande debatterna och diskussionerna, som har mycket ton av den litteratur jag själv sedermera kom att växa upp med under 1970- och i viss mån 80-talen: öppet politisk, eftersom samhällsandan då var mycket öppet politisk. Men jag tycker nog att Reimann lyckas bättre än de flesta gjorde på den tiden – även de mest framstående – att förvandla vad som så lätt kan bli ett sågspånstuggande av döda teser till levande litteratur.
Ska man jämföra Syskonen med DDR-skildringar efter ”Die Wende”, saknas här helt den raljanta, satiriska eller hånfulla ton som på lite olika vis dominerar hos författare som Tellkamp, Seiler och Brussig, t ex. Reimann står inte bitter utanför tältet och pissar in i det med historien på sin sida, hon är kvar där inne och hon pissar inte ut – hon är helt allvarlig och djupt engagerad i de stora svårigheter hon ser omkring sig men samtidigt solidarisk med ambitionen med en tysk stat som inte byggs på amerikansk kapitalistisk dominans. Detta blandas med den östtyska varianten av tysk skuld: SS-dolken som i krigets slut grävts ner i trädgården, familjens förflutna som företagare, och därmed som utsugare och borgare.
Därmed förfaller Reimann inte heller till den sexualiserade psykologiska förenkling som jag tyckte drog ner gestaltningen i Jenny Erpenbecks Kairos, som prisades härom året. Liksom huvudkaraktären där har Bettsy konstnärliga ambitioner, men både övertygelse och system tvingar henne att utöva dem som kulturell brigadist på ett brunkolbrikettskombinat (alltså en stor industrianläggning kring en kolgruva). Där snärjs hon inte, som protagonisten i Kairos, närmast viljelöst in i ett bisarrt sexuellt spindelnät vars symbolik för politisk verklighet jag fann allt annat än lyckad.
Tvärtom tar Bettsy sig an uppgiften att skola industriarbetarna konstnärligt och att parallellt i bildkonst gestalta deras och fabrikens verklighet med entusiasm. Därmed blir hon en långt intressantare karaktär. Men hon drabbas då av en kombination av alla kända brister i DDR-staten – med en äldre, ortodoxt socialrealistisk kollegas girighet, kvinnohat och partiapparatens alltför villiga accept av misogyna intriger som grädde på moset.
Hur detta slutar, eller hur det slutar med Ulis flykt får man läsa bokens knappt 200 sidor för att ta reda på. Ett tips är att då också hoppa över förordet av idéhistorikern Isabelle Ståhl, som borde ha utsatts för mer omfattande språkredigering och ger en dålig start på läsningen av en annars stilistiskt stark bok, dels alltför hårt styr läsarens öga – som efterord fungerar det lite bättre.
