[260125] Kulturjournalistikens (negativa) utveckling, (krympande) villkor, (problematiska) former och (föregivna) brister har många berört sista åren. Ett återkommande tema gäller innehållet – journalistiken kritiseras (med rätta) för att bli alltmer menlös, ytlig och självupptagen. Ett annat tema, som alls inte syns lika flitigt på kultursidorna, men desto mer i sociala medier och mellan skål och vägg, är områdets sociopolitiska struktur. Det handlar om maktordningar och i vad mån aktörer som gynnas av dem beter sig ansvarsfullt och hållbart, eller korrupt och ohederligt. Som helt nyligen, när Dagens Nyheters kulturchef, Björn Wiman, i strid med praxis och etiska regler, använde sin makt så att två artiklar om hans egen bok publicerades på samma kultursidor som han själv är chef över.
Bara några dagar dessförinnan hade samma kultursida sitt återkommande tips varje halvårsskifte på kommande skönlitterära böcker. Redaktionens urval bestod, som nästan alltid, med undantag av en gisslan från förlaget Tranan, helt och hållet av utbud från jättarna Bonniers och Norstedts. Samma förlagshus med vilka samma redaktioner och skribenter regelbundet går på galej och sockras med allehanda förmåner, lite i stil med hur läkemedelsföretag förr i världen bjöd läkare med inflytande över inköp och förskrivning på överdådiga ”konferenser” – saker som i den branschen sedan länge är utmönstrat och strängt reglerat.
Reaktionen på DN:s boktips var mest dystert uppgiven – ty detta är ett mönster sedan många år, även vad gäller recensioner, och då inte bara i DN. Wimans tilltag gick dock över flera nya gränser och reaktionerna i de flöden jag själv kan överblicka var därefter – chockade, ilskna, besvikna, föraktfulla, hånfulla och bedrövade. Det finns flera goda skäl till detta. Normal praxis när en kulturredaktions medarbetare ger ut en bok är att den anmäls av en särskilt inkallad extern skribent. Om den anmäls alls, redan att prioritera egna medarbetares alster i den järnhårda kampen om kulturbevakningens snäva utrymme är förstås en utomordentligt tveksam sak. Särskilt på kultursidor med riktigt stor spridning. Men Wiman tänkte annorlunda.
Han gav sig själv generöst krönikeutrymme att bre ut sig om sitt eget verks föregivna betydelse och relevans. Men det var inte nog, en av redaktionens medarbetare (alltså Wimans underlydande) gavs i uppdrag att tota ihop en intervju där Wiman kunde göra liknande utgjutelser. Visst, inga av dessa texter är recensioner och vi får se om Wiman efter det här tilltaget har mage att ge sin bok även detta exklusiva företräde: att få inta landets mest åtrådda anmälningsparnass. Vem vet, kanske han rentav recenserar den själv?
Båda publiceringarna bryter flagrant mot journalistisk etik, närmare bestämt regel 4 i journalistförbundets etos: ”Använd inte din ställning som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner”. Dessutom dubbelt upp: Wiman har missbrukat både sin ställning som skribent på landets förnämsta kulturredaktion och sin ställning som chef över samma redaktion. Men uppenbarligen tolereras detta av DN:s högsta ledning.
Man kan förstås undra hur viktigt detta är. En förläggare sa en gång till mig att huruvida en bok omskrivs eller recenseras på kultursidor har liten betydelse för om den når ut till läsare, viktigare är om någon kändis råkar nämna den i en bisats på teve eller i något reportage helt utanför kulturjournalistikens domän. Sett i det ljuset är den främsta effekten av Wimans arroganta gränslöshet hur den drar löje över honom själv, hans bok, bokens förlag, DN:s kulturredaktion och kulturjournalistiken som helhet.
Samtidigt tror jag att journalistiken om konsterna, däribland litteraturen, ännu har betydelse för människors bild av både kulturlivet och konstverken de tar del av – vad de står för, vad de kan betyda – och därmed påverkar vilken konst och vilka konstnärskap som får verkan på djupet och över tid. Men den betydelsen är samtidigt beroende av att kulturjournalistiken upprätthåller ett minimum av förtroende och heder. Oset av korruption kring DN:s mönster i sitt boktipsande undergräver detta över tid. Tilltag som Björn Wimans är rent förödande.
Men detta är trots allt inte det värsta, det värsta är tystnaden från landets kulturredaktioner. Det kan skrivas spaltkilometer om att någon skribent skrivit ”fitta”, eller olika juvenila låtsasfejder som regelbundet regisseras av kulturskribenter för att få sig själva att framstå som kulturellt viktiga. En av de få etablerade kulturskribenter som tordats lyfta frågan om korruption inom kulturjournalistiken är Torbjörn Elensky, i en brett upplagd artikel i Respons för några år sedan.
Wiman har chefat på sitt glasberg i över femton år nu, han är en maktfaktor som varit med att forma detta landskap och kanske är det så illa att han själv inte längre förmår se hur destruktivt för kulturen och journalistiken hans tilltag är. Och jag antar att ingen som vill vara kvar inom de privilegierades krets törs mucka med på allvar med en såpass självupptagen kejsare. Självklart ingen av de annars högst kvalificerade skribenterna på DN kultur, förstås. Men inte ens kulturjournalistiska maktfaktorer höjer rösten – inte Victor Malm eller Alex Schulman eller Paulina Sokolow eller Karin Pettersson eller Johannes Klenell eller Ida Ölmedal eller Johan Hilton eller Maria G Francke – eller you name it.
All denna tystnad inte bara vidmakthåller korruptionen utan bidrar till att sprida och stärka den när övertramp som Wimans förbigås utan offentlig reaktion. På ett sätt förstår jag även dessa maktspelare. Platsen där inne i värmen är alltmer prekär även för kulturchefer och högt hållna krönikörer, allteftersom den onda spiralen av krympande litteraturliv och en kulturjournalistik som gör sig själv mindre och mindre relevant för var dag. Men samtidigt måste det sägas att när de väljer att huka väljer de en allmänningens tragedi där de var och en bidrar till samma destruktiva utveckling.
För kulturjournalistikens framtid är det dåliga nyheter. Särskilt i dessa tider där en bred mediadöd i spåren av slaktade offentliga media- och kulturstöd med lite politisk otur är skarp verklighet om bara några år. Då är leken slut och även om DN och några till skulle överleva i kraft av att stå på egna ekonomiska ben, så kommer av kulturredaktionerna bara återstå en korrupt moras utan antydan till förtroende bland vare sig författare eller litteraturälskare.
