Kulturjournalistikens (negativa) utveckling, (krympande) villkor, (problematiska) former och (föregivna) brister har många berört sista åren. Ett återkommande tema gäller innehållet –  journalistiken kritiseras (med rätta) för att bli alltmer menlös, ytlig och självupptagen. Ett annat tema, som alls inte syns lika flitigt på kultursidorna, men desto mer i sociala medier och mellan skål och vägg, är områdets sociopolitiska struktur. Det handlar om maktordningar och i vad mån aktörer som gynnas av dem beter sig ansvarsfullt och hållbart, eller korrupt och ohederligt. Som helt nyligen, när Dagens Nyheters kulturchef, Björn Wiman, i strid med praxis och etiska regler, använde sin makt så att två artiklar om hans egen bok publicerades på samma kultursidor som han själv är chef över. Läs mer