[260126] ”Hon har ingen hobby! Hon har mobil…,” är en i raden av cyniska repliker i Beth Steels pjäs som nu haft skandinavienpremiär på Göteborgs Stadsteater. Det är ett familjedrama som börjar i dur och utmynnar i moll, sedan en bröllopsfirande familj kraschlandat, orsakat av en tonåring som felnavigerat i virrvarret av fördomar, rasism, invandrarfobi och svartsjuka i en av arbetslöshet drabbad engelsk småstad, där alla är direkt eller indirekt beroende av en uttjänad kolindustri.
Framför allt utspelar sig pjäsen i en del av tillvaron som traditionellt är kvinnans territorium, nämligen den privata, som Ingmar Bergman kallat den lilla världen. Men här ger sig i så fall också den stora världen, politiken, till känna. Rädslan och förnekelsen inför ett samhälle i förändring och hur förhålla sig till det anas som ett mantra i den verbala varpen.
Från det att brudklänningen visat sig ha hunnit bli för liten, vilket förstås väcker frågor, och får ersättas av den döda moderns efterlämnade mycket vackrare brudklänning, som råkar passa på pricken, via middagen med efterföljande dans så går det mesta snett med god hjälp av en hel del alkohol. Men lite roligt har vi åt det frispråkiga käbblet medan brudens äldre systrar Maggie och Hazel (Jessica Liedberg och Lisa Lindgren) och deras moster Carol (Anna Bjelkerud) går över från att klä bruden till att duka middagsbordet och blir oense om placeringen. Anna Bjelkerud som stand in för brudens mor är storslagen, som den stormamma hon spelar. Varför systrarnas pappa Tony (Lars Väringer) och svärsonen Pete (Johan Karlberg) inte kan placeras i varandras närhet får vi förklaring till längre fram. Strejkbryteri på en krisande arbetsplats som hela orten är beroende av glöms inte i första taget.
Det är en rapp och rivig, väl hanterad dialog, som Amble-Naess lyckats översätta från brittiskt till svenskt ogenerat vardagsspråk och ger upphov till en hel del fniss i publiken. Författaren Beth Steel har i en intervju sagt sig vilja locka en publik som vanligtvis inte går på teatern, själv sprungen ur arbetarklass som hon säger sig vara. Så har hon skrivit en pjäs som låter kvinnorna ta plats i handlingen medan männen framstår som lite vilsna i sammanhanget. Men att det är männen som besitter utomhusliga, naturvetenskapliga kunskaper framkommer, när pjäsen lyfter i andra akten, i en rolig scen där en av männen ger en lektion i vårt solsystem med kvinnorna som fysiska markörer för himlakropparna.
Det helvita brudparet (Josefin Neldén och Askan Ghods) gör en storslagen entré, där brudgummen markerar den kulturella avvikelsen med att röja plats för sin brud på middagsbordet för sitt hyllningstal. Att brudgummen, med stort självförtroende, är en polsk invandrare gör på olika sätt avtryck i snacket, som att göra sig lustig över polska språket eller att inte ha lärt sig brudgummens namn när man som familjeöverhuvud ska hålla tal till brudparet.
Allteftersom leder det ena efter det andra till det brutala slutet, sedan en barnslig nyckfull kyss fått hatet att explodera. Visst kan man, som författaren antytt, leda tankarna till Tjechovs dramakomedi om Tre systrar med sin längtan bort från en konkursmässig familjegård, liksom situationen för Nora i Ibsens Ett Dockhem, när som här syster Maggies man John (Johan Gry) säger sig vilja skiljas och hon sarkastiskt förklarar vilken verklighet som väntar honom om han som arbetslös skulle ge sig iväg och stänga dörren till deras gemensamma liv bakom sig. De privata möten som uppstår i ett rum utanför det där dansen pågår lägger mycket till bilden av familjen i den här berättelsen, som tydligen redan rönt framgång i så skilda länder som Japan och Grekland. En social realism i historisk nutid, igenkännbar i vilken kultur som helst med klassisk könsrollsfördelning i en värld av industriell förvandling. Likväl en pjäs fylld av humor och värme.
