[260210] Vad är ett namn? hade undertiteln kunnat vara på denna släktkrönika som blir en roman genom inslag av dramatisering. Men i den starka traditionen av ”om detta må ni berätta!” är den här boken först och främst författarens krönika över sin judiska släkts vindlande öden, från Habsburgska väldets östligaste provinser av utfattiga judiska shtetl till den svenska välfärdsstatens 1970-tal. En historia om flykt och om namnbyten och om gränser som flyttar sig. I centrum står Lea, en antisionistisk judinna som förvandlas från fattighjon till arbetarkämpe till polsk säkerhetspolis till utstött paria och slutligen till svensk, sosse och demokrat.
I genrens anda är det en överlevares historia, baserad på traderade minnen som gått i släktled efter släktled, förstärkt av Flakierskis efterforskningar och laddad av den hemlighet som hans tidigaste sökande snubblat över. Författarens röst är tydlig rakt igenom, även om några partier får eget liv och man som läsare vandrar intill Lea, som blir till Lola, och hennes dotter Nadzia, som blir Natalia, genom byar och städer och otaliga länder och efternamn. Det var också överlevartemat som lockade mig med den här boken, ty min egen mormor hade ett öde inte olikt Leas och första gången jag skrev om henne gav jag henne just detta namn.
Det här gjorde läsningen speciell, det var svårt att inte tänka på mormor och min mor, liksom på alla besöken i det kommunistiska Polen. Författarens distinkt polskklingande saklighet och torrt sarkastiska skämt om eländen och missförhållanden och allehanda annat förstärkte känslan. Saknar man det bandet blir nog upplevelsen av boken annorlunda, liksom om man saknar den historiska referensramen kring centraleuropeisk historia under 1900-talets första årtionden. En hel del förklaras, men inte alltid utförligt och flera gånger mer genom undertext och antydningar.
Största delen av berättelsen ägnas tiden från decennierna innan Leas födelse på landet i provinsen Galizien fram till andra världskrigets slut, då Lea befinner sig i Lublin. Hon, hennes syster Sara och deras barn har klarat sig undan krigets vansinne och förintelsens slakt genom en blandning av list, chockerande dådkraft och tur som tokiga. Dådkraften är det Lea som står för och genom berättelsen växer porträttet fram av en kärv och prövad men oerhört stark och bestämd kvinna som inte lägger två strån i kors när livet och andra viktiga saker står på spel. Liksom min egen mormor var hon inte lätt att tas med, läser jag mellan raderna.
Berättelsen blir mer rapsodisk när tiden rör sig närmare Flakierskis egen. Det är synd, ty det är i den änden av historien som hemligheten göms, den som gör Leas öde litterärt mer sammansatt och utmanande. Men att ta sig an saken med detta som centrum hade samtidigt krävt en helt annan sorts bok. Nu står krönikeromanen på egna ben berättar med klar stämma om en sällsamt stark kvinnas färd och tillblivelse.
