[260226] Kerstin Rauserks fjärde diktsamling innehåller ett vackert och avancerat språk även om det är enkla ord som uttrycker mycket känslor. Första dikten ”Utjämningen” börjar:
”Slutet kom till oss på vårdagjämningen/Ursinnets plåga blev klarhetens försoning/Gå ut från oss blev frigörelse/Avtrycket sätter jag varje dag i din ande/I ditt ansikte speglas skammen och sveket”
”Jag höll mig fast i vår intimitet, ville ej dela den med någon annan/Det gjorde du…Ett ex som substitut – vilket slut!”
Sorgen över separationen finns närvarande i poesin alltjämt. Men också hoppet. Bokens titel ”Tar mig fram” förekommer i flera dikter. Den första lyder:
”Tar mig fram, tar vara på mig/Det är så mycket jag nu, river tabun och/bakgrundsformer/Mitt i den nya skiftningen, sommaren som blev höst”
I ”Hösten” finns de avslutande raderna: ”Jag fick behålla hösten av oss/Det enda som blev kvar”
Dikterna är korta för det mesta men innehållet är djupt. ”Triptyken” som är ett tredelat konstverk lyder: ”Talade tystnader täcker tomma, tidiga trauman/Trista tragedier traderas/Tappar totalt trofasta takter”
Poesi med takter. Liksom i ”Kerstins koncept: Kontraster” som är ett tautogram där alla ord börjar på samma bokstav.
”Kontraster som knastrar/Kontinenter som kantrat/Konstiga klistermärken/Kringgående katastrofer/Krokiga kapitel/Knottriga kaniner/Knotiga kanapéer/Kosmos i kaos/Kalabaliken korsar kvarteren, kraschlandar/Kaxig kalkerar jag, kantstötta konversationer”
Humorn här är påtaglig. I en dikt ”Flydda dagar” skriver hon att hon skrev för högtravande och akademiskt på journalistlinjen – och avslutar: ”Jag tog poesin i handen och lät det kärnfulla regera/Jag skrev mig bort, läkte och väckte andras lust i två decenniers skrivarkurser”
Jordnära men samtidigt vackert.
Få ord kan uttrycka så mycket som i ”Rader” där lyriken är: ”En dag i raden/En rad om dagen/Bara den raden, den dagen”
Hennes familj finns med i lyriken men den jag fastnar för mest är nog ”Arvet” som jag citerar i sin helhet:
”Finska ränder går aldrig ur/Jag hade inte språket men genen/Jag hade inte kulturen men arvet/Jag visste om mentaliteten men levde/med temperamentet och melankolin/Finska ränder går aldrig ur”
Tycker den säger så mycket.
Kerstin Rauserk är en skarp poet, ingen tvekan om det. Och jag är glad att jag fått läsa och recensera denna diktsamling.
Bilden: Kerstin Rauserk. Foto: privat
Kerstin Rauserk
Tar mig fram
Freja förlag 2025
Kategorier
Skänk ett bidrag till Alba!
