[260228] Djävulskt skickligt! På Folkteaterns Stora scen växer skogens träd in i den palatslika skogvaktarbostaden. Där bjuds i rasande tempo ett sceniskt och musikaliskt äventyr av exklusivare slag, rätt in i fabelns, drogromantikens och ockultismens värld. I Mellika Melouani Melanis version av Burroughs/Tom Waits avantgardistiska 1980-talsmusikal The Black Rider går det undan mot det oundvikliga slutet, som ett förbund med djävulen trots allt innebär. Det är ett mardrömslikt, drogromantiskt, naket, makabert och skrämmande skådespel med en slow motion-scen mot slutet av våldsam skönhet.
Efter att i november ha upplevt och recenserat uppsättningen av operan Friskytten (Der Freischütz) på Göteborgsoperan återvänder jag (efter att tidigare varit på genrepet) till den musikal av amerikansk härkomst, The Black Rider: The casting of the magic bullets som bygger på samma folksaga som von Webers opera och som nu ges på Folkteaterns stora scen. Mats Sahlströms naturalistiska, herrgårdslika, trädberikade scenografi torde dock ligga långt ifrån Robert Wilsons eleganta stilisering som gällde vid uruppförandet i Hamburg 1990. Att verket hade sin urpremiär i Europa och inte i Amerika säger något om materialets art, såväl musikens som sagostoffets tyska arv och uttryck, ja varför inte orsak.
Att denna diaboliskt laddade fabel kom att ingå i Burroughs förlösning till författare, som skedde först efter den tragiska händelse, då ett skott från Burroughs pistol i en sorts Wilhelm Tell-uppvisning inte träffade glaset på hans hustrus huvud utan hennes panna med dödlig utgång.
Tankens väg till den stackars Wilhelm i The Black Rider är given, när han ska bevisa sin förmåga att skjuta för att få gifta sig med skogvaktarns dotter och i stället får se sin älskade Kätchen (Anna Lundström) falla död ner i stället för den träfågel han siktat på i helt annan riktning. En hånfullt leende Pelle Grytt med kraft att ge rollen som Pegleg (satan) en serie starka uttryck med kropp och röst har med den kula han reserverat för sig själv därmed bevisat sin makt över den oskuldsfulle och kärlekskranke unge Wilhelm.
Nina Jeppsson, som gör rollen som Wilhelm, är med sitt lite vilsna, finstilta och ändå så talande kroppsspråk en sann upplevelse i denna handplockade ensemble som gör varje roll till ett äventyr, både för scenisk uttrycksförmåga och bra sångröster. Jeppsson kunde nyligen upplevas på Folkteaterns Lilla scen i dubbelrollen som Marilyn Monroe/Sköna Helena i den märkliga föreställningen Norma Jeane Baker av Troja. Med undantag för Wilhelms lågmälda framtoning, tills galenskapen tar över efter det dödande skottet, kan man tala om olika grader av expressionism i de övriga aktörernas uttryck i det märkliga rummet av kombinerad skog och skogvaktarbostad, som allteftersom fylls av djurkroppar och från vilket man mot slutet också ser allt fler människokroppar hängande från träden. Makabert, minst sagt. Att kläderna plötsligt slängs som ett utslag av drogpåverkan är i alla fall inte nytt för Elin Skarin, som här sprider energi som skogvaktarhustrun Anne, och som kläckte ägg ur slidan också i KonstAB:s föreställning Europa efter regnet på samma scen våren 2025.
Berättelsen Friskytten kom till i början på 1800-talet då den tyske författaren tillika advokaten August Apel gått över till att skriva spök- och skräckhistorier, som han samlade i Spökboken (Gespensterbuch). Stoff till den hämtade han från nedärvda folksagor, som han betraktade som ett folkligt allmängods, varför dess ursprung ansågs ovidkommande. Apels bok inleds med berättelsen ”Friskytten” på tema demonbesvärjelser, vari skogen har en betydande del av skeendet, vilket som sagt återspeglas i Mats Sahlströms långt ifrån stiliserade scenografi.
Den som efter Apels död fick uppdrag av Carl Maria von Weber att hitta stoff till en opera var Apels gamla skolkamrat Friedrich Kind. På så sätt slet sig berättelsen om Friskytten från sitt ursprung och blev helt och hållet von Webers, sedermera då också en kultförklarad musikal av Wilson/Burroughs/Tom Waits, som spelats världen över med tungvikt på Europa och Skandinavien, bland annat med Marianne Faithfull i rollen som Pegleg.
The Black Rider skriver också historia för Kungliga Dramaten. Det var nämligen Richard Günters uppsättning 1997 som invigde scenen Elverket, som i december 2025 avslutade sin karriär som Dramatenscen med Mattias Anderssons med rätta tokhyllade uppsättning av Shakespeares Hamlet.
Att Mellika Melouani Melani knappast sneglat utåt utan skapat en genuint egen och knappast blygsam version av den avantgardistiska musikalen The Black Rider är utom tvivel.
Den svenska översättningen av The Black Rider är signerad Einar Heckscher, som debuterade som översättare av dramatik med just Dramatens uppsättning av The Black Rider. Tom Waits sångtexter sjungs dock i original.
Har jag inte tidigare varit särskilt hemmastadd i Tom Waits musik så har den här en nyvunnen favorit så som de sex musikerna på scenen, varav fyra från gruppen Tonverket, förvaltade den.
