[260302] Om och av Karin Boye på Göteborgs Dramatiska Teater.
Få ting är intressantare än att tillåtas följa ett arbete på nära håll och succesivt iaktta en växt. Som till sist utvecklats till en identitet i ett konstnärligt samarbete, en egen profil, en stil kunde man drista sig att kalla det.
I fallet Göteborgs Dramatiska Teater kan man tala om ett hyperkänsligt samspel som lämnat utrymme för den allra största frihet i uttrycket, där även det diskreta tillåts utvecklas till en egen artikulation, som blir utgångspunkten för en scenkonst i lika svåridentifierbar som värdefull frihet och, som i fallet Trädet under jorden, man inte minst lägger märke till i den utsträckning ett allt annat än lättillgängligt material förmår fängsla den också mycket unga publiken, barnen, så att de andlöst följer föreställningen utan att låta undslippa sig så mycket som ett pip.
På så sätt blir den samlade upplevelsen av Trädet under jorden fascinerande mångsidig, en mångsidighet som motsvaras av de väl sammansatta estetiska elementen i själva scenspråkets parallella vandring mellan abstraktion och realitet.
I stor utsträckning baserar sig detta språk på en utsökthet i själva spelet som alltid kännetecknat teatern och lagt en solid teatral form i förhållande till gängse realism och genom åren inneburit en frihet i själva replikkonsten som givit ett rörligt och vitalt uttryck bortom alla konventioner och klichéer. Jag ser detta som en väsentlig grund till förmågan att fånga en i det här fallet också mycket ung publik i uppmärksamhet på allt det som är fantasins möjliga detaljer i iakttagelsen och skapa förutsättningar för förståelse för raffinemangen i en omgivande verklighet.
Teaterns medlemmar har givit uttryck för en ständigt växande förmåga att hitta former för att låta allt detta leva på scenen och som i Trädet under jorden inte minst kommer till uttryck i ett rörligt bildspråk i de scenografiska abstraktionernas samspel med den språkliga rörelsen som de enskilda skådespelarna tar tillvara med stor uppmärksamhet.
I det här fallet betyder det att man lämnar föreställningen med ett myller av impulser inombords som innebär att man inte vet riktigt var man skall börja nysta: i dagen eller natten, livet eller döden, i nutiden eller i det förgångna. Det som stannar kvar är en skärpt medvetenhet om möjligheten att hålla fast reflektionen över det som vid första anblicken synes oöverskådligt eller rent av obegripligt i tillvaron, men som vi ändå tvingas ta ställning till, hitta handlingsvägar i som är framkomliga trots allt och där den mytiska världen är en långt mer konkret hjälpreda än man omedelbart kan föreställa sig.
Det har varit oavbrutet fascinerande att genom åren följa hur medarbetarna på Göteborgs Dramatiska ständigt förfinat förmågan att uttrycka dessa vitala komponenter i det scenkonstnärliga arbetet på alla områden och nivåer, så viktiga att hålla vid liv i tider vi för närvarande genomlider, där fördomar, våld och allt grövre uttryck för bristande skolning, studier och kreativt tänkande tillåts ta över område efter område i det vi vill förstå som ’tillvaron’. Varför är det så många som röstar på Sverigedemokraterna? Vem mördade Olof Palme och varför? Frågorna kommer kanske aldrig kunna besvaras, men vi måste fortsätta ställa dem trots det.
Det gör det än viktigare, att ständigt utveckla den egna förmågan att hålla tanken levande, förståelsen mångfacetterad, de ständigt mer svårgripbara ’svaren’ på frågorna ’varför’ vi oupphörligen ställs inför. Det är bland annat det som en företeelse som Göteborgs Dramatiska Teater alltid medverkat och medverkar till.
Bra gjort!
