[260320] Bokens titel sätter ljuset på de djurarter som människan ännu inte har utplånat. Berättelsen handlar om de andra, de utraderade och döda, i synnerhet det massiva havsdäggdjuret Stellers sjöko, som levde i en del av den södra ände av Berings hav som ligger närmast ryska fastlandet. Där ”upptäcktes” sjökon av naturforskaren Steller under den expedition i 1700-talets mitt som gav havet (och sundet) dess namn. En god del av denna bok handlar om detta äventyr och om hur sjökon sedan går under i människans spår och hur skeletala kvarlevor blir det enda som återstår för forskarna som försöker gissa hur de försvunna djuren kan ha suttit samman och sett ut. Ty arten är förintad innan fotografiet och skickliga tecknare får aldrig chansen att dokumentera hur sjökon ser ut. Om detta, om människorna som berörs av sjökons och de andra arternas undergång och kvarlevornas vidare öden, och om hur Helsingfors kunnat bli ett centrum för det som återstår av Stellers sjöko, har Iida Turpeinen skrivit en vacker och insiktsfylld roman med en prosa som i Janina Orlovs översättning porlar klart och stramt som en vårbäck på Kamtjatka.
Efter Stellers öde följer flera andra: den svenskfinskbördige guvernören av ryska Alaska och, inte minst, hans hustru som kallas dit att dela hans öde i förskingringen. Mer väsentlig är dock den fallandesjuka systern som händelsevis dras in i den biologiska systematikens tillämpningar och får en tillfällig roll i hur sjökons efterlämningars vidare öden utvecklar sig. Så rullar det vidare, denna exposé av hur naturvetenskapens upptäckarlusta föder exploatering och utplåning, även om det tar lång tid innan detta att arter alls kan duka under för mänsklig hand erkänns som tänkbart av vetenskapen. Inte bara rika dras in i troféjakten och de exklusiva modena med utterpälsar och skelettsamlingar, även naturvetarna själva blir gärna besatta horders – till exempel av fågelägg, en hobby som (förstås) bidrar till att minska de vördade arternas utbredningar. Kvar blir uppstoppade replikor, rader av vitrinskåp med nogsamt sorterade ben och urblåsta ägg, exakt detaljerade teckningar som beskriver djurets gestalt och beståndsdelar.
Det gäller Hilda Olssons skickliga teckningar av oräkneliga insekter och smådjur av alla de slag – men också det sjöko-skelett som på allehanda irrvägar till slut har hamnat i Helsingfors. Bland de många människoöden som Turpeinen så träffande och engagerande gestaltar i relation till deras samtid och den natur som människan och vetenskapen på samma gång föröder och vördar var kanske Hildas det som grep mig starkast. Samtidigt måste understrykas att denna romandebutant verkligen briljerar i persongestaltningen rakt igenom – trots att här inte finns en enda dialog. Det är riktigt styvt.
Turpeinens sätt att hantera denna berättelse om upptäckter och vetenskap ledde ibland min tanke till Bea Uusmas röst i sina böcker om Andrés expedition, även om Turpeinen tack vare romanformen kan bre ut de litterära vingarna lite mer och helt och hållet håller sin egen person i bakgrunden. En annan aspekt är hur hon handskas både ekonomiskt, pedagogiskt och känsligt med den undertext som finns genom berättelsen om vetenskapens komplexitet. Visst styr empiriska data hur teoriutvecklingen ser ut, men vilka data som finns att tillgå formas av allehanda omständigheter – till exempel vem som lyckas vinna Tsarens gunst för ett resestipendium, om där finns en affärsmässig sida av upptäcktsresan eller inte, eller om dokumentatören har rätt eller fel kön. Och för att ta sig från skelettfynd, äggskalsskärvor, detaljrika teckningar och dna-analyser till teori krävs också gissningar och förmodanden som mer är produkten av fantasi än empiri. Till exempel gäller detta mysteriet om Stellers sjökos händer eller labbar – hade djuret fingrar?
I dagens naturvetenskap har ägg- och skelettsamlingar blivit irrelevanta, liksom uppmätta människoskallar, fjärilskartor och mycket annat. Detta sörjs i någon mån av forna äggsamlar-entusiaster, som den sista karaktären Turpeinen låter oss möta, men liksom de institut och museer som idag kasserar eller återbördar rasbiologernas rövade skallsamlingar ser dessa idag samtidigt läxorna för framtiden. Den förödelse vetenskapen bidragit till att sprida i sin studerade natur – liksom i människans samhällen – har också producerat viktiga insikter. Skallmätarnas historia varnar oss för vart politiken kan ta vägen när tillfälliga vetenskapliga nycker kidnappas, liksom människans artutrotning idag hjälper oss att sätta ljuset på hur vår civilisation undergräver villkoren för vår egen existens. Imorgon kanske vetenskapen kan återskapa det den förintat, spekulerar Turpeinen, men det blir förstås aldrig riktigt samma sak.
