[260329] Förskräckande summering av ett krig ur förlorarens, särskilt kvinnans, perspektiv. Med bibehållen värdighet konfronteras Mia Höglund-Melin i rollen som Trojas drottning Hekabe med Jesper Söderblom som cyniskt gäckande, självsäker kung Agamemnon av Mykene, som lett anfallet i världshistoriens mest mytomspunna krig, det trojanska, och personifierar segrarna. Det blir en munnarnas drabbning på synnerligen olika villkor med moralen på kvinnans sida, som får dåtid att bli till nutid med sin kamp mot ett av sexualitet kryddat rått övervåld i ett krig utan lagar, där barn inte räknas och offerröken förefaller ligga tjock i en iscensättning med drag av antikens dramaturgi.
Åter igen lyckas en ca 2.400 år gammal grekisk pjäs överraska med sina tolkningsmöjligheter. Uppgiften att den mångfaldigt prisbelönta irländska dramatikern Marina Carr för första gången presenteras i Norden i och med den föreställning som nu haft premiär på Göteborgs Stadsteater är förbryllande med tanke på hennes digra produktion. Det är heller inte första gången som hon tar avstamp i ett antikt drama om kvinnor, där det relativt rika beståndet av bevarade pjäser av Euripides utgör en guldgruva. Det handlar om krigsbytet, framför allt överlevande kvinnor och barn, vem som ska dö eller leva vidare, som slav eller älskarinna. Om detta handlar den här föreställningen primärt.
De sex skådespelare som medverkar är i stort sett hela tiden på scenen men figurerar som silhuetter mot en mörk bakgrund, där de grekiska skeppen tänks vänta på vind för hemfärd, när de är utanför handlingen. I centrum hela tiden drottningen, den stolta, sittande på sin döde makes tron (en vit campingstol i plast) med sin makes huvud (en skålform i plåt) i famnen. Hon sörjer sina döda, maken Priamos och äldste sonen Hektor framför allt, men också sitt smyckeskrin och sin vackra brudkrona som berövats henne. Mia Höglund-Melin gör ett fint porträtt av denna utblottade drottning med kraft att bevara sin värdighet.
Scenografin är mäktig och suggestiv, ska föreställa rester av det konungsliga palatset i en bränd och sönderslagen stad. I stället för en berättande kör à la dåtid bygger samtalet mellan Hekabe och Agamemnon på ömsom direkt dialog, ömsom kommenterande den andres förehavanden eller utsagor. Det ger uppsättningen en lätt arkaisk ton samtidigt som den öppnar ett mentalt fönster mot vår egen tid för ett litet lands möjligheter att med kunskap och list gå segrande ur striden mot en stormakt.
Jesper Söderblom gör en dubbelbottnad tolkning av erövraren, som både avslöjar grymhet och tillgivenhet, när han ska göra upp med drottningen. För, som han hävdar är ingenting heligt i krig och vissa saker måste bara göras, som att till och med döda motståndarens barn som ännu lever.
Om orsaken till detta krig, dvs bortrövandet av den grekiske kung Menelaos unga hustru Helena, snuddas bara vid, för när allt kom omkring så har Euripides i sitt drama om Helena skapat tvivel om hon alls fanns i Troja och inte i stället hölls gömd i Egypten. Ett tema som Folkteatern nyligen lät gestalta på ett oväntat sätt i ett kort gästspel från Stockholm i en pjäs av Anne Carson kallad Norma Jeane Baker av Troja.
Det är väl det som upprepas då och då, när nya uppsättningar av de antika dramerna aktualiseras att man tar den omvägen för att försöka förstå något som gäller här och nu. Inget dåligt betyg för de gamla grekiska pjäsförfattarna. I fallet Hekabe och det trojanska kriget är urkällan Homeros Iliaden som i Ingmar Björkestens tolkning låter ett avsnitt i vers XXIV 747 skildra Hekabes förtvivlan som följer.
Nu tog Hekabe vid och begynte sin skärande klagan:
”Hektor, av alla barnen var du den mitt hjärta höll kärast
Och du var älskad högt av gudarna medan du levde,
Ja, även efter din död har de ömsint vårdat sig om dig.
Andra söner jag fått tog Achilleus till fånga och sände
Över det ödsliga havets vidd att säljas som slavar
Än till Samos och Imbros och än till det disiga Lemnos
Men när han mördat dig med sin långa vässade lansudd
Släpade han din kropp runt vännen Patrokolos’ gravhög
Honom du dräpte i strid – dock uppstod han ej från de döda!
Ändå ligger du här i ditt fädernehus lika daggfrisk
Som om du nyss hade dött, lik en som Foibos kom nära
Och släckte ut med en skonsam pil från bågen av silver”
Sörjande sade hon så och väckte en gråt utan ände.
Nu tvingas Hekabe uppleva hur dotter Kassandra kapas av Agamemnon, inte som slav utan som älskarinna. Så gick det som det gick när Agamemnon väl kom hem och blev dödad av sin hustru Klytaimnestra för att han hade offrat deras yngsta dotter Iphigenia till gudinnan Artemis för att få förlig vind att ta sin flotta över havet till Troja, något som också vidrörs i den här pjäsen. Men det är en annan historia. De grekiska kungarnas vidare öden och särskilt Agamemnons har gått till historien främst genom Aischylos trilogi Orestien.
Men åter till Marina Carrs uppgörelse i Troja, där det köpslås om Hekabes vidare familjemedlemmar som fortfarande är i livet och Agamemnon hävdar att det finns oskrivna regler som måste följas även i krig, vilket också gäller att döda barn. Det som lite överraskar är att valet till rollen som kung Odysseus från Ithaka (Emil Ljungestig) upplevs som spädare än man skulle förvänta sig. Kanske för att i stället framhäva att det var hans list och inte hans kroppshydda som ledde till segern, om man nu kan tala om seger när en stad och dess invånare är praktiskt taget förintade.
Det är trots allt en vacker föreställning i allt sitt mörker och sin ofattbara tragik mycket tack vare språket, iscensättningen och finkänslig regi. Absolut en sevärd och tänkvärd föreställning om krigets makalösa oförnuft.
