Förskräckande summering av antikt krigsdrama

Göteborgs Stadsteater (Studion) – Hekabe
ur Hekabe. Göteborgs stadsteater

Förskräckande summering av ett krig ur förlorarens, särskilt kvinnans, perspektiv. Med bibehållen värdighet konfronteras Mia Höglund-Melin i rollen som Trojas drottning Hekabe med Jesper Söderblom som cyniskt gäckande, självsäker kung Agamemnon av Mykene, som lett anfallet i världshistoriens mest mytomspunna krig, det trojanska, och personifierar segrarna. Det blir en munnarnas drabbning på synnerligen olika villkor med moralen på kvinnans sida, som får dåtid att bli till nutid med sin kamp mot ett av sexualitet kryddat rått övervåld i ett krig utan lagar, där barn inte räknas och offerröken förefaller ligga tjock i en iscensättning med drag av antikens dramaturgi. Läs mer

Lekfull bildningsresa med
musiken som ryggrad

Göteborgs stadsteater – Sonetter
Jonas Nordberg, Maria Salomaa, Rachel McNamee. Foto: Malin Arnesson

Det ter sig som ett lekfull experiment, det scenkonstverk som Göteborgs Stadsteater låtit brisera på sin Studio-scen. Tanken att anlita koreografen Kenneth Kvarnström att skapa en föreställning bygd på William Shakespeares sonetter utifrån vad han gjort med Ane Bruns sånger på Göteborgsoperan, var ju en kul idé. Det blev också något alldeles eget, lekfullt ock vackert, mycket tack vare Jonas Nordbergs högklassiga mix av barock- o nutida musik på luta. Läs mer

Den gemensamma, splittra(n)de historien
Föreställning med beundransvärd ambitionsnivå

Göteborgs stadsteater – Abrahams barn
Johan Gry Foto: Jonas Kündig

Att i teaterföreställningens form, i det här fallet monologens, ta sig an en gestaltning av de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam är ingen avundsvärd uppgift och man kan inte annat än hysa största respekt för ambitionsnivån i ett sådant företag.

Att det är på förhand dömt att misslyckas ligger nästan i sakens natur, ty hur skulle så komplicerade förlopp låta sig beskrivas eller utredas i formen som står till buds? Men man kan ändå börja, vilket är vad skådespelaren Johan Gry gör. Han väcker frågorna och överlåter åt oss i publiken att svara på dem, eller låta bli. Läs mer

Norénskt avsked likt ett sorglustigt drömspel

Göteborgs stadsteater – Communion
Communion foto Ola Kjelbye

En sista ordfäktning av märket Lars Norén. Det gäller en av de tre pjäser som hittats på hans skrivbord efter hans död. Ett pjäsmanus som befäster hans förmåga att göra människor synliga genom sitt sätt att vara, iaktta och samtala. Communion, som ju betyder gemenskap, artar sig till ett körverk av röster mellan en grupp slumpvis samboende människor, kanske lite tillfälligt psykiskt dysfunktionella, i en sorts uppehållsrum i någon form av institution.allt medan vemodet sänker sig. Läs mer

Sorglustigt relationsspel

Göteborgs stadsteater – En kort evighet
En kort evighet Göteborgs stadsteater

Att vilja, välja, drömma, minnas och fatta avgörande beslut är frågor om våra livsvillkor som den här pjäsen väcker till liv. På scenen fem för Stadsteaterns trogna publik välkända och välspelande skådespelare, som möter igenkänningens roade reaktioner i Studions för kvällen fullsatta salong. Läs mer

Fängslande Vildanden
– från första sekund till den sista

Göteborgs stadsteater – Vildanden
Vildanden. Victoria Dyrstad Foto: Ines Sebalj

I den här iscensättningen utspelar sig Vildanden i husets badrum, ett kaklat rum ur någon gammal HSB-lägenhet från efterkrigstiden som får scenbilden att påminna om Peter Weiss’ Marat/Sade: ett sjukhus, lika med ett sjukt hus, slitet, blött och det man på danska kallar ’klamt’, vilket betyder äckligt obehagligt, fullt av obegripliga beteenden för att inte tala om ovälkomna gäster. Läs mer

Könskomik med många lager

Göteborgs stadsteater, Studion – Vem är Schmitz?
ur föreställningen

En absurditet kring kön och identitet har intagit Göteborgs Stadsteaters Studio. Det enda konkreta är själva spelplatsen, ett frukostrum på ett anonymt företag.  Därutöver en hysterisk anpassningskarusell som inte riktigt lyckas nå på djupet, trots gott skådespeleri och en hel del dramaturgisk upprepningskomik. Läs mer

Tonsäker Antigone
Gråtonad Boye

Göteborgs stadsteater – Antigone, Folkteatern – Nakna som foster och gudar
Bild ur Antigone

Mitt under årets bokmässa ägde två urpremiärer på Göteborgs största teatrar rum. Den ena visserligen närmare 2500 år gammal, men i ny svensk översättning, den andra helt nyskriven. Båda handlar om starka kvinnor. Sofokles Antigone på Stadsteatern för civilkuraget att trotsa lagen för familjens rätt. Karin Boye för sitt sexuella trots. Eller vad nu syftet var med Folkteaterns uppsättning av Isabel Cruz Liljegrens pjäs? Läs mer

Verk som kräver sina skådespelare

Göteborgs stadsteater – Ship of fools, Ensam galning
Ur Ensam galning, foto Ola Kjelbye

Nyskriven och genreupplösande scenkonst har intagit Göteborgs stadsteaters små scener denna vår. På Studion spinns i farsform på den urgamla myten om narrskeppet. På den tillfälliga scenen Slakthuset är den utlösande faktorn en dröm om en livsstil befriad från köttkonsumtion. Två disparata nyskrivna verk, som i båda fallen ställer stora krav på skådespelarna. De är den stora behållningen. Läs mer

Drabbande könskamp

ur föreställningen

Det är inte precis någon ny upptäckt att 1800-talets kvinnor blivit osynliggjorda i de få yrken som stått till buds. En av dem som sökte personlig frihet via litteraturen, absolut inte bortglömd dock, var författaren Victoria Benedictsson. Ur hennes dagboksanteckningar har skapats en monolog, som skådespelaren Mattias Nordkvist förmedlar med våldsam frenesi och ytterligare utmaning av sin sceniska begåvning. Läs mer