[260330] Eu-toppmötet i Göteborg i juni 2001 med USAs president George W. Bush som gäst har satt outplånliga spår i minnesfloran, som nu väcks till liv av en teaterpjäs på Göteborgs Stadsteater med frågan ”om en annan värld var möjlig”. Pjäsen om Göteborgskravallerna har blivit en såväl rörande som skrämmande, sorglig och brutal, stundom smålustig och inte minst tankeväckande uppsättning smyckad med lysande sånginslag av en Timo Räisänen i knallröd kostymering. Att som en teaterföreställning klargöra hela sanningen tycks ogörligt och vad hände med drömmen om en annan möjlig värld, kan man fråga?
En teateruppsättning med 18 aktörer på scenen skulle knappast vara tänkbar i dessa tider om den inte som här gjorts som slutproduktion för tolv avgångselever vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs Universitet, utöver sex väletablerade skådespelare. Eleverna kan tänkas vara i ungefär samma ålder som de entusiastiska ungdomar som i juni 2001 efter långvarigt och noggrant planerande kommit samman för att åstadkomma en fredlig demonstration mot en oönskad politisk och ekonomisk utveckling. Även om scenskoleelever knappast kan ha egna minnen från just denna händelse så finns efterföljare inom proteströrelserna att relatera till.
I händerna på regissören Niklas Hjulström och övrigt produktionsteam har Jerker Beckmans manus har denna med tiden hårt mediedissikerade händelse blivit till vad jag uppfattar som en välgjord påminnelse, utan att kalla det dokumentär, om hur det hela planerades och utvecklades för att totalt haverera och gå överstyr, både med övervåld från polisen och inblandning av huliganer som kom in från, som det heter, förorterna för att ta tillfället att slåss, ungefär. Följden blev slagna och skottskadade demonstranter och poliser när upprivna gatstenar mötte polisens batonger och skjutvapen och Avenyn till sist var kantad av sönderslagna butiksfönster. Det är vad som framkommer i denna föreställning och säkert finns de som var på plats och har andra upplevelser. Själv var jag inte i Göteborg de dagarna, men har noterat i almanackan den 13/6 2001 ”Eu-toppmöte i Göteborg” för att senare notera ”Göteborg sönderslaget”.
Pjäsen börjar oskuldsfullt med ungdomar bärandes kuddar, gosedjur och sovsäckar på väg mot den skola, Hvitfeldtska gymnasiet, som upplåtits för de planerade demonstrationerna och där de skulle samlas dagen före för att sova och dagen efter i samlad trupp ta sig in på toppmötet. En noga uppgjord plan som totalt gick om intet då det börjat spridas uppgifter om att de hade vapen, varpå skolan där de samlats i nästa scen blivit barrikaderad med en vägg som på scenen verkligen fåtts att likna jättelika containrar motsvarande de som förekom i verkligheten och den demonstration som så noga planerats fullkomligt tillintetgjordes.
Eleverna gör överlag bra och trovärdiga gestaltningar av ungdomarnas olika uppgifter och personligheter, ledar- kontra följarroller, blyga kontra morska.
Victoria Olmarker från teaterns ensemble är som vanligt tonsäker i sin roll, nu som mamma som engagerar sig kanske lite i överkant i sina två involverade barn, tydligen något som relaterar till en och annan gjord intervju som manuset bygger på, varav en del vittnar om bestående trauman. Kjell Wilhelmsson, alltid färgstark, får med sin pizzabar representera en av många småföretagare som fick sina surt förvärvade verksamheter sönderslagna och Marie Delleskog personifierar som Olga enda identifierbara person i föreställningen, bildväverskan Gun Nordstrand (1929-2017), som följde händelserna med en liten kamera och till slut blev upptryckt mot en vägg och svårt slagen med polisbatong med bestående skador som följd. Den väv hon gjorde för att skildra händelsen kallades först Skotten i Göteborg, sedermera Göteborgskravallerna.
Robin Stegmar förefaller känsligt trovärdig i sin roll som polisbefäl med tonårsdotter och som får det riktigt besvärligt att hantera sin uppgift med krav på allt hårdare tag, vilket säger en del om hur komplicerad och kluven polisens uppgift kom att bli, när demonstrationerna urartade till kravaller över stor del av staden. Vad som här skildras som följd är att ungdomar på ena stället tvingades ligga tryckta mot gatan i timmar medan i nästa scen poliser står vaktande utanför en byggnad utan att veta vad de egentligen vaktar. Att händelsen kommit att utgöra en oförglömlig och lärorik läxa framgår tydligt. Att påföljder som arresteringar, förhör och fängelsestraff både i Sverige och utomlands för tillresta demonstranter är efterdyningar som mest antyds men finns dokumenterade i mediehistoriken.
Med pjäsen Göteborgskravallerna hoppas författaren själv kunna bidra till en del av historieskrivningen med målet en bättre värld. Att den har premiär bara två kvällar efter pjäsen Hekate på samma teater kan uppfattas som en tanke. Om de grekiska tragöderna haft liknande förhoppningar inför framtiden med sina pjäser kan vi bara spekulera om eller ta oss en titt på nutiden. Det torde ju också vara stor skillnad på trovärdigheten mellan en skildring från ett krig för drygt 3000 år sedan, nedtecknad och dramatiserad hundratals år senare och en pjäs om ett gatukrig för snart 25 år sedan. Här står långlivad muntlig tradition mot ögonvittnen och mediebevakning när det gäller historieskrivningen.
