[260401] När jag läste om romanen i Svensk Bokhandels katalog fick jag känslan av att den skulle utspela sig i nutid. Det gjorde den också i själva ramberättelsen, men den blev också en historik över det palestinska folket. Så undertiteln, En roman om Gaza, ljuger inte.
En fransk pressfotograf, Julien, är en av de få som tillåts komma in i det sönderbombade Gaza. Under en tillfällig vapenvila går han mellan olika stadsdelar. De flesta är bara ruiner, grus och aska, medan andra närmast verkar intakta. Där är affärer öppna, barn springer omkring och leker, män sitter vid kaféerna med sitt te eller en kopp kaffe och samtalar. Framför en liten butik belamrad med böcker sitter en sliten man och läser, omringad av böcker även på trottoaren. Fransmannen plockar fram kameran för att ta en bild. Men innan han hinner knäppa får mannen syn på honom, och undrar på perfekt men gammaldags franska om det inte vore bäst att de lärde känna varandra först och bjuder på te. På det viset börjar mannen, Nabil Al Jaber, berätta sitt livs historia och det blir till romanen vi läser.
En vemodig men poetisk ton som jag älskar, små nedslag, någon kortfattad kommentar eller detalj. Man ser och känner allting för sin inre syn. Efter tjugo–trettio sidor händer något, texten blir lite mer åt det redovisande hållet och tappar lite av den ljuvliga prosan. Sedan växlar dessa båda tonlägen genom romanen och den blir till en vacker och ytterst sorglig berättelse om Gazas våldsamma historia. Skildrat genom enskilda människors erfarenheter, där krig och död, flykt och sorg, ett liv till stor del i exil, är i fokus. Alla palestinier som lever utanför sitt ”hemland”, som är födda och uppvuxna i något flyktingläger. Som längtar och sörjer, förbannar och försöker glömma och kanske rent av förlåta. Försöker gå vidare, försöker tro på att ett liv i Palestina är möjligt utan att ständigt bli trakasserade, bombade och beskjutna, och att vara inlåsta och begränsade.
Romanen heter Mannen som läste böcker och är skriven av Rachid Benzine, född 1971 i Marocko. Benzine är författare, dramatiker och forskare (statsvetare), mer information om honom hittar jag inte. Det är Cecilia Franklin som stilfullt översatt från franskans original.
Den gamle mannen Nabil berättar om sina föräldrar, modern muslim, fadern kristen, och romanen blir lite symbolisk i och med att olika perspektiv ställs mot varandra. Nabil själv försöker integrera båda sina föräldrars religiösa tro, han läser Bibeln såväl som Koranen, citerar profeterna och samtidigt ur surorna. Förfäderna var fattiga bönder, och föräldrarna följde till en början i deras spår. Men fadern ville något annat, han såg ingen framtid i att slita på åkrar och ängar och fick jobb på ett oljeraffinanderi i Haifa. Men han insåg snart att det var ett lika tungt och skitigt arbete som på åkrarna där frun var kvar.
Berättarrösten skriver om ett du, och menar då den franske fotografen:
”Plötsligt hamnar du i ett av de utsatta kvarteren. Och det du möter där är helvetet på jorden. En avskrädesplats under bar himmel. Allt det kriget spyr upp, förstör, begraver till intet. Sprängda fasader, uppsprättade som kadaver. Förvridna inälvor i betong hänger utmed husväggarna eller ligger utspridda på trottoarerna. Husen reducerade till krossade bröstkorgar.”
”Och ändå går livet vidare. En eländets och vanvettets teater, en grotesk föreställning där de levande inte längre är helt och hållet levande, men inte heller helt och hållet döda. De släpar sig fram genom ruinerna som vålnader, med en blick som sett allt, förlorat allt och inte längre förväntar sig någonting, utöver slutet. Men livet går vidare. Så barnen som springer omkring skrattar fortfarande. De vet redan allt om döden. De pilar i sicksack mellan ruinerna efter en halvtom fotboll.”
Ibland blir dock Benzine så inne i sina egna känslor att han upprepar och gnider vidare på saker han redan sagt, främst handlar det då om hur illa allting är, om alla förluster och sorger. Fullt förståeligt, men också lite tjatigt och onödigt ur en litterär synvinkel.
Bokhandlarens berättelse börjar med hans födelse i januari 1948, men allt som sedan händer skulle lika gärna kunna handla om januari 2026. FNs UNRWA försökte underlätta palestiniernas hårt pressade liv redan då, och det är ständiga bomber och skjutningar och dödliga trakasserier.
Romanen följer historien, och Benzine sveper förbi kända årtal och händelser; Israels erkännande som stat 1949, sexdagarskriget 1967, Osloavtalet …, et cetera.
Nabil, som i grunden är en ickevåldsam person, går vid den första intifadan i december 1987 ut på gatorna och demonstrerar. Han vill hämnas sin elvaårige sons död. Men grips och lever de kommande tjugo åren fängslad.
Rachid Benzines roman är i stora delar en hyllning till och manifestation för böcker och litteraturen, till vad läsning och bildning kan betyda i en människas liv. Nabil tar upp bok efter bok och berättar om dem som betytt mest för honom. En är Jobs bok
”Jag upplevde något som liknade en närvaro i texten, något som talade direkt till mig, det kändes som om den var skriven just för oss i vår situation. Den var djupsinnig och våldsam. Job var mer än en biblisk person, mer än en karaktär i en text. Han var en spegling av våra egna liv, av den ändlösa smärtan, den bottenlösa fattigdomen fördrivningen och sorgen som enda följeslagare. Job förstod inte varför han måste lida. Han förstod inte varför Gud lät honom förgås i det karga ökenlandskapet. Det gjorde inte jag heller, jag förstod inte vad vi gjorde där, varför vi måste utsättas för lidandet. Och varför det bara fortsatte.”
Läsningen av Jobs bok väckte också ett behov av att försöka förstå hur och varför allt såg ut som det gjorde. Nyckeln till det hade hans bror lämnat efter sig; böcker, att läsa och bilda sig. Så han och en liten kompiskrets läste och läste, samlade böcker och skapade läsaftnar där i lägret. Och hans flickvän startar en teatergrupp för barn:
”Hon ville visa barnen att världen kunde uppfinnas på nytt. Att deras kroppar kunde bli till språk. Att de faktiskt kunde bli kungar, hjältar, tänkare, också bland ruinerna.”
”För henne kunde konsten uppenbara allt. Till och med det osynliga.”
Den franske fotografen återvände till Gaza efter sjunde oktober 2023 och fann bara ruiner. Alla ställen han varit på i sina tidigare besök, alla hus där Nabil och Hafez och andra han känt var utplånade. Och alla var döda. Men
”Den första mars 2025 spreds en bild från Gaza över hela världen. För en gångs skull en fridfull stund. En bild som berättar om ett efteråt. Ett flera hundra meter långt bord, täckt av en röd duk, har satts upp ute på en gata. Omgivna av förstörda hus och allsköns bråte delar människor som åter blivit människor en måltid under Ramadan. Nabil är borta. Hafez också, men i närheten av festmåltiden som är en hyllning till livet, kan du höra deras skratt och prasslet av sidorna i deras böcker.”
