[260413] Mycket väsen för ingenting är min snopna reaktion av Göteborgs Stadsteaters premiär på den norska pjäsen ”Han den andre”. Tack vare ett färgstarkt skådespeleri av i första hand de två kvinnorna på scenen är den konstnärliga biten med råge tillgodosedd, men den verbala dialogen får i det tempo som här gäller inte tid att landa. Scenografin leder samtidigt tanken till sagans värld.
Beata Hedman och Caroline Söderström spelar två kvinnor iförda olika slitna brudslöjor och deras kalsongklädda respektive män, Ashkan Ghods och Morten Vang. Nu tycks frågan vara om deras liv kunde ha blivit något helt annat, materiellt eller känslomässigt, med en annan partner, ett annat sorts hem och om det verkligen är kärlek och/eller åtrå när man dagligen som ett mantra upprepar ”jag älskar dig”, eller om deras möte verkligen var ödesbestämt som de uppfattat det, om, om, om…. , ja varför inte försöka återuppliva det första mötet där i skogen och hur är det med det där grannparet med sitt till synes lekfullt älskande och dansande, har de det inte bättre än vi?
Så där håller det på i ett hysteriskt tempo, som riskerar ta udden av den farsartade dialogen.
Visuellt åskådliggörs de två parens boende enbart av två högar av madrasser, den ena med 8, den andra med 9 madrasser, som förstås drar tanken till H C Andersens saga Prinsessan på ärten, där en ärta under tjugo madrasser resulterar i sömnlöshet på grund av något som skaver och den som märker det kan, som sägs i sagan, definieras som en riktig prinsessa. Denna känslighet skulle vara tecken på ett hjärta som är vaket och ser saker som andra missar. På så sätt kan pjäsen tyckas ha en litterär bitanke, är dessutom snyggt spelad med reservationen att man också borde ha gett publiken andrum för eftertanke, därav min reaktion av mycket väsen för ingenting. Blir därför lite svårt förstå jämförelsen som görs i teaterns introduktionstext mellan Monica Isakstuen och den minimalistiske, fåordige poeten/dramatikern /nobelpristagaren Jon Fosse.
I föreställningen ”Han den andre” är det således kvinnorna som, kanske inte oväntat, ifrågasätter. Beate Hedman spelar ”Hon den andre” och går hårt ut till en början med honnörsordet ”ändra” och då gäller det framför allt det materiella innehållet i livet med en oförstående ”Han den andre”. (Ashkan Ghods). I det andra paret, ”Jag” (Caroline Söderström) och ”Du” (Morten Vang) är det hon som hårt attackerar sin man med att ifrågasätta framför allt det känslomässiga innehållet, det sexuella begäret, i deras förhållande, tills det utmynnar i att försöka återuppliva sitt första möte och se om det verkligen kunde sägas vara så ödesbestämt att just de två skulle leva livet tillsammans. Här imponerar Morten Vang med ett storslaget verbalt utbrott. Så nog upplevs det som om skådespelarna agerar efter ett behov av att förmedla ett relationsdrama med både humor och allvar, dock i ett tempo som gissningsvis inte missar målet bara hos mig.
