[260416] Vi vet en del om algeriernas frihetskrig mot Frankrike, om de år mellan 1954 och -62 då ytterst blodiga drabbningar ägde rum i det nordafrikanska landet. Däremot vet vi inte mycket om det inbördeskrig som rasade på nittiotalet. Inga filmer eller tunga romaner, och i dag är det till och med enligt lag förbjudet att ens tala om kriget och alla dess offer.
I artikel 46 (ur Lagen för fred och nationell försoning) står det följande:
”Den som i tal, skrift eller på annat sätt använder sig av såren som åsamkats av den nationella tragedin, i syfte att skada Demokratiska folkrepubliken Algeriets institutioner, att försvaga landet och att förstöra tjänstemännens goda anseende, människor som värdigt har tjänat sitt land, eller att smutskasta Algeriet internationellt, straffas med fängelse på tre (3) till fem (5) år, samt med böter på 250 000 till 500 000 dinarer.”
Det är ord och inga visor, som det brukar heta, och det är knappast överraskande att Kamel Daouds böcker har förbjudits och att han själv i dag är en jagad man. Han lever sedan några år i exil i Frankrike.
Daoud föddes 1970 i Algeriet, debuterade med Fallet Mersault (2013, på svenska -18), där han berättar om den fiktive ”arab” som Mersault dödar i Albert Camus klassiker Främlingen. Genom hans bror får vi namn på den mördade, hans historia och familjesituation, och det är en superb roman. Den aktuella romanen Ärret, som han fick Goncourtpriset för 2024, är ingen nådig kritik av männens värld och tyranni, ofta med stöd i religion och Koranen.
Ärret har nu utkommit på svenska tack vare förlaget Tranan, i Ulla Bruncronas galanta översättning. I den får vi följa Aube som överlevde en massaker, den 31 december 1999, där tusen personer miste livet genom att få halsen avskuren. Hon var då fem år gammal och lever nu tjugoett år senare med ett groteskt ”leende” som det ärr som går från öra till öra på henne ofta kallas i berättelsen. Också matstrupe och stämband skadades vid mordförsöket, vilket innebär att hon har en kanyl i halsen och knappt kan prata, det blir mest som små ankläten när hon viskar fram sina ord. Men den inre rösten är det inga fel på, och det är den vi lyssnar till i romanens mastiga knappa fyrahundrafyrtio sidor. Jo, det är mastigt och väldigt ordrikt, något jag ofta kan ha svårt för (det har jag gnällt över förut). Det blir i mina ögon väl många ord, alltför mycket av upprepningar och sådant vi redan läst.
Samtidigt skriver Daoud en läcker och stundvis poetisk prosa, med feministiska och ateistiska förtecken, kryddad med arabiska och religiösa uttryck och talesätt. Jag hade inte blivit överraskad om det varit en kvinna som var författaren och kommer emellanåt att tänka på den egyptiska ikonen Nawal El-Sadawis böcker, både till innehåll och i stil och ton. Så efterhand sitter jag inte längre och ojar mig utan läser lugnt vidare. Följer den gravida kvinnan, som bor i Oran och äger en frisörsalong med två anställda, på väg till byn där hon föddes och dog för att leva vidare med skulden i att just ha överlevt, medan hennes föräldrar och några år äldre syster blev mördade av ”halsskärarna”, islamisterna som stred mot militären om makten i landet
”Din historia går inte att utplåna, den har skrivits på din hud´, brukade min mor säga. Hur stolt var jag inte över den bilden när jag var barn! Var jag en bok? Var min kropp ett stort häfte fullt med hemligheter? En skrift om det som hände under tio år i Algeriet så att ingen skulle kunna glömma?”
Aube vill visa sin ofödda dotter byn Had Chekala, där hon föddes och där hon överlevde medan resten av hennes familj blev avrättade. Hon blir förundrad över att inte alla hela tiden pratar om och ältar namnen på dem som mördades, men alla vill bara glömma och gå vidare i sina liv:
”Folk skäms för de tror att de inte har rätt att leva, vilket säkert är sant. Människor som har överlevt sina närmaste är inte värda att leva. Det är en Guds gåva som de inte är värdiga att ta emot, eller hur?”
Hon samtalar med en imam som förklarar varför, enligt hans religiösa perspektiv, byborna inte vill bli påminda om massakrerna tjugo år tidigare.
”Varför i all världen hatar den här Guden oss så våldsamt? Vad har vi gjort i tretusen år som väcker en så fruktansvärd vrede? Har vi berövat honom moderskapet, förmågan att föda barn och amma? Har vi berövat honom männens hjärta?”
Hon kan inte tänka sig att sätta ett flickebarn till en värld där kvinnor är andra klassens medborgare, om ens det. Med allt vad det innebär av umbäranden och diverse ofriheter. Abort är naturligtvis strängt förbjudet, så hon har med sig tre piller hon ska ta för att göra sig av med Huri, den ofödda dottern hon ständigt pratar till. Men ibland undrar jag om rösten är trovärdig eller logisk, i det att hon berättar för dottern som knappt är mer än ett embryo ”Om du hade ögon skulle jag kunna peka ut en plats för dig som jag nyss har besökt. Ser du den höga byggnaden där borta?” Det kan hon självklart inte göra.
”Det finns saker du aldrig kan göra om du föds till denna värld. Vandra ensam i regn, till exempel, sätta dig ensam på bänk i en offentlig park framför ett berg som vägrar tala med dig. Eller klä dig som du har lust att klä dig, skratta på gatan eller vara vänlig mot en främling, för då följer han dig i tron att du är en prostituerad och du har svårt att bli av med honom.”
Sedan följer en uppräkning av andra saker en kvinna inte kan/kunde göra i Algeriet.
Aube träffar på flera personer som berättar sina familjehistorier för henne, ger oss en större bild av tiden och livet i Algeriet. Långa stunder tar dessa berättelser över romanen. En av dessa är Aïssa, en chaufför hon får lift med och efter en kort romans gifter sig med. Men han förvinner snabbt vidare i sin mission i att, precis som Aube vill, berätta om tragedierna på nittiotalet så att folk inte glömmer.
Det kan bli väl många liknande historier om ”halsskärarnas” massakrer och dåd. Även om jag kan tycka att det blir för mycket gissar jag att Kamel Daoud genom det vill upprätta de många offren. Ibland rabblas det namn, men om de är autentiska eller fiktiva vet jag inte. Det blir till en lång ballad, eller blues, eller kanske gammalt skillingtryck, där grundkänslan äter sig in i läsaren.
Genom hela romanen har Aube förklarat för den ofödda dottern varför hon inte ska få födas, bland annat av orsaker som gör det så tufft att vara kvinna i ett sådant ”samhällssystem”. Men besöket i hembyn förändrar henne:
”Då låter jag henne sluka mig; jag tar fram mitt bröst, bjuder henne det och hon diar. Hon fäster blicken på mig tills jag inte rör mig mer och sväljer ner mig i sin mage. Den lilla munnen stimulerar mig; det är en blandning av smärta och uttryck för liv; jag är hennes flod av vin, mjölk och honung; hennes outtröttliga häst, hennes frukter som aldrig tar slut; hennes smaragdtält; hennes genomskinliga hy; hennes ögon med stora ögonlock; hennes röda läppar som dyker i gudarnas världar. I det finns inget som berör min levande kropp så djupt.”
