[260513] Helena Granström debuterade 2008 med Alltings mått (recenserad här på Alba), en poetisk essä om ”… hur det västerländska kulturarvet separerat individen från sin omvärld och människorna från varandra.” Hon var då verksam vid Stockholms universitet inom teoretisk fysik och matematik. Sedan dess har hon gett ut ett antal essäböcker såväl som romaner. Inte sällan har hon använt sig av sina naturvetenskapliga kunskaper också i de skönlitterära verken. I den andra boken, versromanen Osäkerhetsrelationen, låter hon fyra forskare inom den moderna fysiken mötas. Gissningsvis handlar det bland annat om Albert Einstein och Niels Bohr. Därefter har hon i sina romaner fört in självbiografiska erfarenheter, även om det alltid är vanskligt att säkert veta vad som faktiskt är självupplevt. Som exempel har hennes graviditet varit grund i en berättelse.
Nu har Granström kommit ut med essän, Verklighetens död, som känns skapligt besläktad med debuten. Samma abstrakta resonemang och samma poetiska ton utifrån fysik och filosofi, och jag kan redan nu erkänna att det stundvis är för avancerat för min hjärna. Känner att jag borde läsa en gång till, som jag gjorde med Alltings mått, men har inte riktigt energin till det. Så det får bli en något ofullständig recension eftersom jag inte greppar allt hon pratar om.
Boken tar i grunden upp frågan om vad som är liv, vad som är medvetande i mänsklig form. Och det börjar ytterst dramatiskt, men om det är Helena Granström själv eller ett fiktivt berättar-jag det handlar om vet jag som sagt inte med säkerhet.
Jaget sitter med en tvilling på var arm. Den ene har avslutat diandet och ligger och klarögt tittar upp mot modern, den andra suger fortfarande när hon plötslig slutar. Hon släpper bröstet och blicken blir isblå tom. Knappt två månader ung ligger en dotter och slutar andas i moderns trygga famn, bredvid sonens nöjda anlete. En bror i skolåldern som sitter och läser bredvid får syn på systern, reser sig upp ”Hon är död!” ”Jag vill inte se det här!” och lämnar rummet i hast.
Genom mun-mot-munmetoden får modern liv i sin dotter, som nu är uppstånden likt en Lazarus
”Mina känsla var inte att hon hade överlevt, nej, hon hade dött och återuppstått från de döda, döden hade tagit henne för att strax därefter ge henne tillbaka, och hur jag än ansträngde mig, hur djupt jag än skådade in i hennes blick, förstod jag inte hur något sådant kunde vara möjligt: hur en kropp som varit tömd på allt liv kunde fyllas på nytt. Vad fyllde den? Hur kunde hon förbli densamma? Hur kunde de blanka döda fiskögonen bli levande igen?”
Det är flera resonemang om ögon, utifrån dotterns oseende. Där för hon via fysiken och filosofin in i tankar och idéer från diverse forskare och författare
”Utan seendet vore ögat inte ett öga, och utan allt det som det seende ögat kan se, vore världen inte alls en värld.”
Lätt märkligt uttalande från Schrödinger (han med katten som både är död och levande på en gång) det inte känns svårt att protestera mot. Nog borde man kunna säga att en blind människa kan leva i en konkret värld även utan att kunna se den framför sig?
Mycket av den fortsatta essän utgår från försöken att finna och förstå var gränsen mellan liv och död går. Och, som sagt, vad liv är
”Enbart det levande kan känna igen det levande. För att kunna känna igen det levande krävs att man har blivit förberedd av livet självt.”
och
”Genom att känna igen en annan varelse som levande ser vi oss själva i honom, vi ser honom i oss själva, vi ser för ett ögonblick det inre och det yttre byta plats.”
Granström tar också upp intressanta tankar och funderingar om de nyfödda barnen och om när och hur de får sitt medvetande. Varifrån det kommer, och hur det har utvecklats genom årtusendena. En annan sak är frågan om ”den fria viljan” existerar eller inte, om den fria viljan kontra slumpens inverkan på våra liv. Eller om vi rent av är determinerade till det som händer och danar oss. Om hur vi styrs och påverkas av alla de miljarder neuroner i hjärnan, att vi inte kan agera utanför dem. Ungefär som man inom psykologin talar om den psykologiska ryggsäcken, där allt man varit med om hittills i livet samlats och som format en till den man (just nu) är. Och som samtidigt drar gränsen för hur fri ens vilja faktiskt kan vara.
Även om somligt går ovanför mina horisonter är det alltid spännande att läsa Helena Granströms böcker. Och det oavsett om de grundar sig i naturvetenskap och låter det skönlitterära eller berättande sippra in, eller om det är en roman med naturvetenskapliga ingredienser.
