[260614] Stundvis tänker jag på en karaktär kanske som i en roman av Jon Fosse. Exentrisk och fixerad, på vissa plan närmast inlåst likt en Emily Dickinson. Han har knappt varit utanför gränsen för delstaten han är född och uppvuxen i, Victoria vars huvudstad är Melbourne och ligger i södra Australien.
”Jag har aldrig rest längre än en dagstur på väg eller järnväg från min födelseort. För mig existerar andra länder som inre bilder, vissa av dem levande och detaljerade och många av dem kommer från min läsning av skönlitteratur. Min bild av England består mest av en grön topografisk karta, rikt detaljerad men förhållandevis liten för ett imaginärt land.”
Han är fixerad vid färger och färgade glasrutor, fixerad eller närmast besatt. Han ser det mesta i bilder och kan inte följa med i abstrakta resonemang (”Jag lärde mig tidigt i livet att jag är oförmögen att förstå abstraktionernas språk; för mig blir ett sinnestillstånd obegripligt om jag inte kan koppla det till bilder.”). Han använder inga elektroniska apparater, har ingen TV eller dator och skriver sina texter och böcker på en skrivmaskin, har aldrig flugit, är sällan med på uppläsningar eller andra litterära sammankomster. I långa stycken upplever jag honom som rejält fyrkantig, även utifrån vissa tankar, idéer och resonemang.
Men vem pratar jag om? Ja, säg det. Jag har läst Gerald Murnanes, Gränstrakter, (i original 2017) i översättning av Viktoria Jäderling. Nu vet man ju aldrig fullt ut vem som talar genom textens ord, om det är en fiktiv karaktär eller Murnane själv. Jag-berättaren värjer sig dock å det grövsta mot att det jag just läst skulle vara skönlitteratur, han kallar det för ”redogörelse”.
En ”roman” utan intrig, istället alltså en så kallad redogörelse. Men mycket i denna text utgår från att jag-berättaren fantiserar vidare på personer han ser på stan eller träffar på andra ställen. Han försöker föreställa sig hur han själv skulle reagera och bete sig vid dessa möten. Är inte det att fiktionalisera? Så hur man ska läsa eller tolka Gränstrakter är med andra ord inte direkt självklart.
Det handlar mycket om relationen mellan författaren och läsaren, mellan fiktion och ”verkligheten”, mellan det som händer på riktigt och det fabulerade. Och om minnet och minnen. Han jämför ibland sina minnen med bildbevis, till minnets klara nackdel.
Gerald Murnane, född 1939, författare till ett flertal böcker, varav fyra tidigare på svenska. Han räknas till Australiens stora berättare, och är ständigt Nobelprisnominerad.
Det börjar med att han berättar hur han femtio år tidigare gick i en skola där ”de religiösa bröderna” undervisade, men hur han senare efter att ha läst Thomas Hardy blev ateist
”Förlusten av min tro, för att kalla den så, innebar förändringar i mitt sätt leva varav bara en har betydelse här. Från och med den dagen (och det hände verkligen på en enda dag) hyste jag en mängd mentala bilder som jag inte längre hade någon användning för. Tidigare hade jag sett dessa bilder som närmast tillgängliga motsvarigheter till gestalter som per definition var osynliga för mig. Jag hade aldrig kunnat be till Gud om jag inte haft möjlighet att åkalla bilderna i mitt inre. Plötslig var de värdelösa; blott bilder utan samband med någonting i världen-utanför-bilderna.”
Det hela kan sägas vara någon slags associationslitteratur, eller kanske flanörsprosa men då mest ett flanerande i den egna skallen. Bilder och scener hakar tag i och efter varandra.
Det gäller, åtminstone för min del, att läsa långsamt och närvarande för att få ut något av texten. Och jag undrar om ”romanen” kanske rent av kan ses som en övning i närvaro. Att verkligen se och uppleva det man har framför ögonen, oavsett vad. Likt ett barn som ännu inte börjat att sortera tillvaron.
Men det kan bli lite tjatigt när han upprepar att det var si och så länge sedan den ena eller andra hände, ofta för fyrtio eller femtio år sedan. Och även det att han ständigt kommenterar det han just skrivit ”I det senaste stycket …”
Och det blir ofta ett väldigt resonerande om saker och detaljer jag sällan finner särskilt intressanta, är det något jag missar frågar jag mig. Men någon kvalitet måste där finnas eftersom jag trots allt nyfiket läser vidare, en kvalitet jag har svårt att exakt sätta fingret på.
Några av dessa saker använder han likt proustska madeleinkakaor till att minnas och se tillbaka på sin barndom. En spelkula i glas, ett färgat fönster.
Han berättar att han sällan kommer ihåg intrigen i den skönlitteratur han läst, men ibland en eller ett par rader kanske ur ett förord. En period läste han romantikerna; Keats, Lord Byron, och Shelley, men som han mest upplevde som dum och högtravande.
Trots det såg han redan när han började skriva den här redogörelsen sig tvungen att ha med ett par rader av Shelley ”rader jag en gång tyckte var enbart dekorativa och utan innebörd, men som jag mot min vilja kommit ihåg i mer än femtio år.”
”Livet, likt en katedral av färgat glas,
fläckar evighetens vita bländning.”
Och möjligen att hans vurm för färgade glasrutor och kyrkor klarnar något.
