[260716] Christopher Nolans försök att göra en mytologiskt äventyrsfilm känns mer som ett magplask värdigt Ikaros.
Penelope har stått ut med att husera potentiella friare i flera år, i väntan på att hennes älskade Odysseus ska återvända. Odysseus själv har tillbringat tio år i trojanska kriget, och ytterligare tio år med att försöka ta sig hem. Hemvägen kantas dock av allt från mytologiska vidunder, förföriska kvinnor samt en avstickare till dödsriket, och frågan är om han hinner komma hem innan friarna ätit honom ur huset och övertygat hustrun att gifta om sig.
The Odyssey har fått kritik från flera håll, gällande alltifrån historiska felaktigheter till valet av skådespelare med mera. Inga av dessa aspekter spelar dock större roll i ljuset av de mycket större bristerna, och de är flera och stora. Till att börja med är spektaklet närmare tre timmar långt, men hälften hade räckt. Filmen känns långsam och utdragen, då alltför mycket tid ägnas åt scener på Ithaka, där vi får följa Odysseus bättre hälft och son i deras diskussioner om vad man ska göra med alla snyltgäster. De återkommande tillbakablickar till det trojanska kriget bidrar också till att berättelsen dras ut mer än nödvändigt. Troligtvis är tanken med den långa speltiden att berättelsen ska kännas mer episk, men nämnda sekvenser känns mer som onödig utfyllnad. De mer spännande delarna i berättelsen – cyklopen, häxan Kirke, vidundren Scylla och Karybdis – känns genomhastade, tråkigt nog med tanke på att de måste sägas vara huvudpunkter i berättelsen. Lite som att hasta igenom sångerna i en musikal för att lägga fokus på dialogerna istället. Därutöver finns en märklig motsättning i att det uppenbarligen finns mytologiska vidunder, samtidigt som de grekiska gudarnas existens är högst oklar, vilket ger ett nästan schizofrent intryck.
Som om det inte var nog känns det som att filmskaparna ansträngt sig även på andra fronter för att garantera att tråkighetsfaktorn maximeras. Såväl ljussättning som färgskalor hamnar ofta i det mörkare laget, så när Odysseus och gänget tar en snabbvisit i dödsriket Hades blir kontrasten till scenerna i Medelhavet minimala. Även musiken känns oftast dyster och melankolisk. Kort sagt: detta är så långt man kan komma från gamla äventyrsfilmer som Clash of the Titans och Jason and the Argonauts, och det är inte till filmens fördel.
Även om The Odyssey har mytologiskt innehåll känns det som att den hör hemma i samma grupp Nolan-filmer som Dunkirk och Oppenheimer, då den inte är en snårig berättelse där halva upplevelsen består i att bara reda ut vad som faktiskt hände (se Memento eller Inception till exempel). Det är dock i den senare kategorin Nolan briljerar, och det är ett mysterium varför han inte håller sig till det som få (ingen?) annan kan göra lika bra. Man får hoppas att vi slipper vänta lika länge som Penelope på att Nolan ska återvända till det han gör bäst.
