[260817] Anne Hathaway och Ewan McGregor axlar huvudrollerna i en film som blir mer av en påminnelse om att vissa saker var bättre förr.
Denise Platt bor med sin make och deras två barn i en typisk förort i 80-talets USA. Denise har dock delade känslor inför familjelivet, och överväger att lämna familjen och satsa på sina författardrömmar istället. Det hinner hon dock inte göra innan hela kvarteret mystiskt transporteras tillbaka i tiden några antal miljoner år, och hon istället måste försöka rädda sin familj från dinosaurier som gärna mumsar i sig hennes familj och övriga nytillskott till den forntida näringskedjan.
The End of Oak Street är i sig en rätt oangegerande film. Det som likväl gör den intressant är hur den påminner om Jurassic Park, men presterar sämre på i princip alla punkter. Till att börja med känns orsaken till varför människorna ställs inför dinosaurier som en ogenomtänkt ursäkt för att placera dinosaurier i ett modernt kvarter. Man kan nästan höra hur manusförfattaren snabbt mumlar att det öppnades något maskhål i rum-tiden och sedan ber publiken att inte tänka på det mer utan fokusera på dinosaurierna istället. Jämför det med Jurassic Park, där skapelsen av dinosaurierna är en viktig plotpoint som får oförutsedda konsekvenser rent handlingsmässigt, och som samtidigt på ett tematiskt plan belyser hur forskare kan bli så uppslukade av vad de kan göra med modern teknologi att de glömmer fråga sig om de bör. Ännu värre blir det att The End of Oak Street har valt en ”uppdaterad” design av dinosaurier, d.v.s. mer fågellika och täckta med fjädrar. Detta må vara mer i linje med de senaste paleontologiska rönen, men scenen där en velociraptor som ser ut som en förvuxen kyckling äter upp Denises granne blir en smärtsam påminnelse om att realism inte alltid är en styrka. Dessutom känns denna aspekt helt onödig. När en film handlar om tidsresor och dinosaurier i modern miljö har man i princip redan kastat allt vad realism heter genom fönstret, så varför insistera på att behålla den på just den punkt som gör filmen klart sämre?
Det finns också en tydlig intention att Denise och hennes make ska genomgå något slags karaktärsutveckling när de tvingas samarbeta för att hålla varandra och barnen vid liv. Denna utveckling gör emellertid inget större intryck, kanske för att man förväntas sympatisera med vad som egentligen är ganska egoistiska drömmar från Denises sida. Jämför det med Jurassic Park, där Grant börjar som en barnskygg och rätt oempatisk person, men som mjuknar med tidens gång i flera klockrena scener där han tvingas ansvara för barnens överlevnad. Dessa barn är emellanåt omogna, men på ett charmigt och trovärdigt sätt. Barnen i End of Oak Street uppvisar frustrerande irrationalitet och onödigt risktagande, som om de har en otrygg anknytning till sin egen överlevnad.
Bör man se The End of Oak Street? Ja, om man vill bli påmind om vilken fantastisk film Jurassic Park fortfarande är, 30 år senare. Men frågan är om någon egentligen behöver den påminnelsen.
