[260823] Nog kan man kalla det en rivstart alltid, invigningen av Göteborgs Dans och Teaterfestival, som det ”fönster mot världen” den vill framstå som. Fenomenala artister från Frankrike både inne och ute på Götaplatsen och från Peru en alldeles unik Hamlet på Folkteatern. På Stadsteaterns stora scen imponerade, roade, oroade och charmade den åttahövdade ensemblen Cirque le Roux med en hisnande uppvisning i nycirkusens anda varpå vid mörkrets inträde Götaplatsen fylldes med publik på spaning uppåt mot en spektakulär flygande föreställning av en annan åttahövdad ensemble, Ariel.
Entre Chiens et Louves (mellan hundar och vargar) är den lite överraskande titeln på detta verk av Cirque le Roux med tanke på att nycirkusen fötts ur behovet att skapa en cirkuskonst utan djur. Men artister med förmåga att härma och blanda ljud, tal, sång och rörelser med akrobatik, dans och skådespeleri till en äventyrlig mix, där komik och tragik avlöser varandra, har utvecklats till en allt mer sofistikerad och exklusiv konstform som Cirque le Roux är ett levande bevis på det.
Så, om scenkonstens drivkraft kortfattat kan sägas vara att komma först med det oväntade så träffar denna föreställning mitt i prick, särskilt för en västsvensk publik som inte är bortskämd med dylika påkostade gästspel. För att det handlar om kostsamma uppsättningar anas redan i föreställningens pretentiösa fondvägg likt en fasad av ett 1800-tals teaterhus med till en början mindre luckor för dansarna/akrobaterna för entréer och sortier.
Det är ett förhållandevis nytt kompani, skapat 2014, om man betänker att nycirkusen sägs ha fötts i Frankrike på de revolterande 1970-80-talen, varpå världen snart visste vad franska Cirque de Soleil var, sedan 1994 också svenska Cirkus Cirkör.
Den nu aktuella gruppen illustrerar med imponerande tydlighet den utarbetade koordinerade perfektionen, som att någon faller och/eller gör volter i luften i full förvissning om att det huvud eller de händer, fötter, axlar på partnern han/hon ska landa på finns exakt där hen också landar och blir stående blick stilla – för att relatera till en recension jag gjorde av Cirkus Cirkörs uppsättning ”Underart” på Stora Teatern 2016. Inget tvivel om att det bygger på ett orubbligt förtroende mellan artisterna.
Men det var årets Dans och Teaterfestival i Göteborg, nycirkusens hemvist i Sverige, som blev det nu aktuella franska kompaniets första besök här. I en nästa scen öppnas stora luckor i fasaden och blottar tre scenografiska rum från olika epoker, 1870, 1960 och 2022, med två till tre invånare i varje. Inom och mellan dessa skapas nu tidsrelaterade minnesresor, kostym- och beteendemässigt i en berättelse där inte minst de tekniska inovationerna förbluffar när det gäller att uppfinna nya utmanande, inte minst humoristiska, uttryck för parvisa relationer och även varianter för olika fall- klättrings- balans och lyftsituationer. Det kan dock inte hjälpas att allt mer raffinerade tekniska lösningar och fysisk elitism förtar en del av magin. Det står dock klart att det hela handlar om ett drama om kärlek och relationer genom små scener av både glädje, passion, svartsjuka, humor och sorg. Det är bara att förundras över människokroppens uttrycksförmåga att ideligen tyckas överträffa sig själv.
Prestigefulla priser har också följt i spåren och år 2023 bjöds Cirque le Roux in av Paris, kanske till och med världens, äldsta och exklusivaste varuhus, Le Bon Marché Rive Gauche, att skapa en ”unik show”, vilket gav upphov till just ”Entre Chiens et Louves”. Förväntningar på djärvhet och kreativitet kan sannerligen sägas vara uppfyllda i och med denna föreställning, som nu två kvällar landat i Göteborg, charmerade, imponerade och förbluffade publiken och inte minst mig.
Samtidigt (även om jag såg den föreställningen dagen efter) öppnade Folkteatern festivalen med en fri tolkning av Shakespeares evigt gångbara drama Hamlet av teatergruppen La Plaza från Peru, bestående av skådespelare med Downs Syndrom. Föreställningen har blivit så efterfrågad att den turnerat världen runt innan den landade i Göteborg till denna festival. Med humor och värme och snillrik hantering av pjäsens mest kända citat, som mycket bygger på existentiella frågor, utmanas publiken och väcker på olika sätt frågor om synen på att vara annorlunda. Att vara eller inte….eller vem räknas och vem har rätt att finnas? Också den stora världen får sig en näsbränna genom att byta ut ett litet ord – Denmark till ”Something is rotten in Washington”. Skådespelarna är fenomenala på att självsäkert gå in och ut i rollerna, kungakronan vandrar från den ena till den andra. Ofelia kan vara vem som helst ungefär. Det är en fruktansvärt fantasirik och kaxig föreställning. Och rolig!
De som senare på festivalens två första kvällar befann sig på Götaplatsen kunde ta del av ett magiskt flygande konstverk. Åtta dansare (utan höjdskräck får man förmoda) under ett stort klot som kan tänkas tjäna måne. Det var franska gruppen Zent Aerial Balett, som arbetar i gränslandet mellan dans och cirkus och, hängande under ett stort klot skapade olika formationer som om kropparna rörde sig viktlöst i dans eller simning, allt med en avancerad riggteknik med stadens rum som en aktiv del av scenen. Allt till musik av Max Richters version av Antonio Vivaldis De fyra årstiderna. Vackert!
Festivalen fortsätter till och med söndag och får på slutet sällskap av Göteborgs kulturkalas.
