[260829] Göteborgs Dans- och Teaterfestival avslutar i helgen sitt generösa utbud av gästande föreställningar, som visat sig ha hög konstnärlig halt såväl ute som inne, däribland ett dramatiskt konstverk på Stadsteatern och en riktig rysare på Backa Teater. Återstår lördagens dans med mytologiskt tema på Lorensbergsteatern och finalen på Stora Teatern med Evangeliet enligt Jesus …
För att börja från slutet av föreställningar som Alba fångat upp dyker jag ner i det senast sedda sedan premiärhelgen, nämligen, båda på exklusivt sverigebesök, italienske regissören Romeo Castelluccis och den franska skådespelaren Isabelle Huppert i en unik bearbetning av Jean Racines tragiska drama Bérénice.
Ja, hur definierar man i nutid scenkonsten, som ju allt mer uppträder med influenser från olika uttryck från framför allt de fysiska disciplinerna, dans, nycirkus, akrobatik men också från bild- och performance-konsten.
Så kunde Racines tragiska 1600-talsdrama Bérénice kunna definieras som en performance som det utformats av ett omfattande produktionsteam och i ett nära samarbetet mellan regissören Romeo Castellucci och Isabelle Huppert, den senare mest känd kanske för den 50 år gamla filmen Spetsknypplerskan. Sedan dess har hon medverkat i verk av de mest respekterade, av henne själv väl valda, regissörerna både vad gäller film och teater. En egen favorit har hon kallat Robert Wilsons uppsättning av Orlando efter Virginia Woolfs roman. Med teaterregissören Castellucci har hon haft ett mångårigt samarb
ete, vilket inte minst framkom i ett publiksamtal efter den 90 minuter långa föreställningen i Göteborg.
Göteborgs Stadsteaters stora scen, där verket Bérénice uppfördes, ligger hela tiden höljt i ett ljust dunkel genom en florstunn gardin, innanför vilken dramat utspelar sig, liksom drömlikt, magiskt.
Isabelle Huppert skapar en lågmäld och samtidigt skärskådande tolkning av en människas inre liv som skakats av en kärlek, och det till en maktens man, en kärlek som inte längre tycks besvarad, inte enbart på grund av egna känslor, visar det sig, utan här figurerar också staten Rom, representerad av tolv stundom helt nakna figurer, senatorer, som rör sig i scenens bakgrund ljudl
öst i rituella processioner, delvis skylda av ännu en florstunn textil. Hela verket tycks balansera, utan att ta till våldsamma yttringar, längs en lina av ömsom realism och magi, en teatral tonart som Huppert behärskar till fullo utan att framstå som direkt offer, gör mer uttryck för en obestridlig men djupt tragisk situation som hörande till en annan kultur och inte godkänd som medborgare. Så villkoren tycks obevekliga och hela framträdandet blir till ett avskedstagande utan anklagelser, utan våld, men fullt av frågor. Det är inte minst ett verbalt mästerverk, på franska, textat på svenska, och framställts med stor innerlighet och varm acceptans. Tack för det konstverket!
Till veckans festivalupplevelser i teatergenren har också hört två väsensskilda verk på tema dockor, dels sydafrikanska Handspring Puppet Companys Life and Times of Michael K på Stora Teaterns scen, dels ett oerhört djärvt grepp taget på Carlo Collodis klassiska roman om dockpojken Pinocchio. Här att märka, med tillägget (live).
Det är två väsensskilda verk som båda har något väsentligt att säga om ett samhälleligt tillstånd, dels i fråga om makt och klass, dels makt och kön. Huvudpersonen Michael K är en teaterfigur som ersatts av snillrikt snickrade dockor i naturlig storlek, från barn till vuxen, gjorda enligt urgamla hantverkstraditioner men med modern teknik. Dockförarna har också egna roller i denna sorgliga, rörande och upprörande berättelse om ett barn på samhällets botten som kämpar för sin överlevnad, försöker ta sig fram på ett stillsamt sätt i en våldsam värld. Ett vemodigt, konstnärligt och tankeväckande verk, som bygger på en roman av nobelpristagaren J.M.Coetzee.
Puppet Company är världsledande inom dockteater för en vuxen publik, skapades 1980 och har sedan 1986 gjort föreställningar för vuxna, delvis på kända litterära verk. Det aktuella gästspelet i Göteborg tycks vara det första i Sverige.
Det franska gästspelet på Backa Teater, som lånat sin titel från Carlo Collodis roman Pinocchio om mannen Geppetto, som i sorgen över att inte ha ett barn skapar sig en docka av trä, Pinocchio, som utvecklas genom sitt beteende till en levande pojke.
Vad det franska La Compagnie s’Appelle Reviens gör är att på ett grymt sätt vända på historien. Föreställningen inleds med en grupp livligt lekande barn som skuttar runt på scenen en stund till ivrigt trummande från två unga pojkar. Barnen ersätts snart av tio allvarliga män, som kommer indragande med var sin byggsats och börjar snart enligt löpande band-principen på givna tecken skapa var sitt arbetsbord på hjul, gå ut med dem och återkomma med ett flickebarn liggande orörlig på vart och ett av borden. Efter omständiga insatser har barnen till slut omvandlats till lealösa, vitmålade och sminkade men orörliga flickor som till sist en efter en hasar ner från borden, alla med exakt likadana mössor på huvudet, och skapar ett märkligt rörelsebeteende på golvet. Det är en närmast outhärdlig upplevelse, svår att sätta ord på.
Barnaktörerna gör ett fantastiskt jobb i sina passiva roller. Det påpekas att det inte är en föreställning för barn utan ska kanske tolkas som en varning till en vuxen värld och den påverkan som dagens barn är utsatta för. Jag har i alla fall inte på länge sett något mer skrämmande än denna föreställning, närmast outhärdlig i sitt långsamma tempo och sitt ihärdiga, manande trummande.
För att sätta punkt för detta försök till inblick i delar av den tio dagar långa festivalen avslutar jag med en lite komik, en både rörande och rolig liten clownföreställning i Frölunda Kulturhus av pseudonymen Chula the Clown kallad Perhaps, Perhaps… Quizas, Temat här är som inledningen till denna rapport, just kärlek, men ack så annorlunda. Om en kvinnas rörande och roande förberedelser till bröllop med hela sin repertoar och när allt är iordninggjort så fattas bara en partner att gifta sig med. Och om den man i publiken som här blir utvald är helt oförberedd eller inte får man nog gissa sig till. Men fullkomlig galant klarar han sin uppgift med humor och lyhördhet inför den brudklädd damens ordlösa förväntningar. Men skilsmässa blir det likväl i hans roll som brudgum.
Det var fler föreställningar som gavs i Frölunda Kulturhus, snabbt att ta sig till med spårvagn (när den går som den ska åtminstone) men tiden har sin begränsning under en festival med så många lockelser. Nu ser jag med spänning fram mot en lördagkväll på Lorensbergsteatern och dansföreställningen Sol Invictus liksom söndagens avslutning på Stora Teatern.
