[260921] Att vilja sätta ord på vad som kan tänkas röra sig i huvudet på en människas allra första tid i livet är sannerligen att ge sig själv ett modigt uppdrag. Filmaren Lisa Aschan har gjort just det, när hon nu debuterar som scendramatiker. Det har blivit till en överraskande både tokrolig och rörande föreställning.
Det både roliga och rörande är framför allt hur Mattias Nordkvist villigt och träffsäkert fogar sin generösa kropp till en babys rörelser och minspel och ovillkorliga krav på en ständigt närvarande moder. Förstås också att denna stora babypojke utrustats med en röst redan från första stund, sedan den forcerat hinnan av något likt en jättelik ballong. Till en början med ett skri, men därefter med ord som ständigt bekräftar hur moderns varje rörelse observeras och kommenteras, sedan Carolina Söderström på en brits i ena änden av scenen tänkts ha krystat ut babyn.
Söderström konkretiserar fortsatt jättebra det intima samspelet mellan mor och ett barn som här tänker högt, vilket bara publiken tänks höra, och ständigt undrar var hon är eller vad hon gör när hon inte vaggar, vyssar, badar eller går omkring med honom eller över huvud taget är nära honom. Misstänksamheten mot en ofta tillskyndande mormor, fint och trovärdigt gestaltad av Maria Hedborg, vänds till slut till kärlek och sedan saknad när mormodern förklaras död. Någon fader förekommer inte. En ny man som dyker upp möts av misstänksamhet. Till Aschans idéer om en babys tankar hör till exempel en önskan om att vilja tillbaka dit varifrån han kommit. Till en babys överraskande färdigheter hör här också förmågan att hålla räkning på sin egen ålder. En fin scen är när mor och barn leker tittut tillsammans.
Allt detta utspelande sig på en scen som inte är realistiskt vardaglig utan klätts med guldskimrande väggar med ett stort fönster mot världen utanför. Ja, det är en ovanlig upplevelse med ett överraskande metafysiskt slut och väcker en rad tankar om föräldrarollen och vad det är att formas till människa.
