[260922] Det börjar lite smårörigt, texten växlar mellan olika tider, platser och inblandade personer. Det är april 1990, januari 2000, februari 1986, och plötsligt augusti 1952, det är Stig, Sanne och Peter.
Peter sitter i februari -86 på kåken, tre år senare är vi med honom och alkispolarna i parken med sina öl. Det är skapligt fräscht språk och tonträffen i snubbarnas samtal känns klockren. Jag inbillar mig att författaren gör en medveten blinkning till Dom kallar oss mods, Stefan Jarls filmklassiker, när det stundvis tangerar scener därifrån ” Små knegarna, små knegarna …”
Sanne träffar Janne och de blir ett par, Ingrid går på textilkurs hos Harriet, Peter, Göran och Stig strular vidare med sitt drickande. Och efter cirka sjuttio sidor börjar jag få grepp om hur personer och händelser hänger ihop till en enhetlig berättelse.
Det är Tomas Z Westberg som romandebuterar med Ett ledigt rum, på drygt hundra sidor. Publicerar gör det nystartade förlaget KLNG/KPTL, för ”alternativ musik och litteratur” som det står på deras hemsida. Westberg är född 1972 och har gett ut flera seriealbum, en fotobok och skapar även musik.
Efterhand byggs alltså de lösa fragmenten till en romanhelhet. Vi får reda på att Sanne, som kämpar med sitt konstnärliga skapande, främst med film, är dotter till textilkonstnären Harriet, och att Peter är Sannes far och antagligen är homosexuell.
Jag gillar Tomas Z Westberg språk, beskrivningar och repliker, men det vilar något lätt barnsligt (om det är rätt ord) över berättartonen och som jag reagerar på. Det känns kanske lite ofullgånget, eller något åt det hållet. Att flertalet karaktärer är rätt gnälliga kanske inte i sig är något negativt, men jag upplever det lite som … just gnälligt.
Det handlar om relationer och problemen kring dem, om frågor kring kreativt skapande. Men jag tycker inte att det tillför så mycket till alla andra romaner vi läst på samma teman. Möjligen gör den fragmentariska formen, och det korta utrymmet, att vi inte kommer så djupt in i karaktärerna eller resonemangen. Eller också är det bara jag som är för lat för att orka fantisera vidare själv.
