[260929] En gammal musikal har dammats av, men enastående prestationer och välvalda uppdateringar får den att kännas som ny!
Att sammanfatta handlingen till Grease känns rätt överflödigt, då de som ser Rondos uppsättning redan lär känna till allt om kärlekshistorien mellan Danny och Sandy. Den förre slits mellan sitt gäng T-birds och den nya kärleken, och den senare kämpar för att förstå sin älskades ombytlighet samt för att komma in i gemenskapen med Pink Ladys. Denna version av musikalen utges dock för att vara uppdaterad, och har ett förhållande till originalet som faktiskt påminner om det Danny har till Sandy: trogen ibland, men väljer emellanåt att försöka vara lite coolare. Till skillnad från Danny lyckas man dock (oftast) väl: den inledande titellåten har ”hottats upp” instrumentellt, och ackompanjerad av dans sprängfull av energi känns den närmast explosiv! ”Beauty School Drop Out” får även den ett stycke med högre tempo och flashigare danser, vilket dock känns aningen malplacé för en såpass lugn sång. I övrigt är de flesta låtar relativt trogna sin originalkomposition, vilket är ett klokt val. Man varken kan eller bör försöka förbättra klassiker som ”Hopelessly Devoted to You” eller ”You’re the one that I want”. På sätt och vis återspeglas denna tolkning av musikalen av de två huvudrollsinnehavarnas prestationer: Anton Ewald och Lovisa Bengtsson behåller kärnan av sina karaktärer, men lyckas ändå göra dem till sina egna, utan att bli för lika varken John Travolta eller Olivia Newton John (som de flesta nog främst förknippar med protagonisterna, även om filmen kom flera år efter musikalen).
Ett annat intressant val gällande blandningen mellan förnyelse och trohet är det att ha dialogen på svenska och låtarna på engelska. Lite trist kan man tycka, då ett av de unika nöjen förbehållet en publik med annat modersmål än engelska är just att få uppleva en riktigt bra översättning. Samtidigt har låtarna i Grease fått en sådan ikonisk status att man hade riskerat att begå både helgerån och karriärmässigt självmord om man försökt sig på en översättning. Språket ställer dock till det en aning i dialogen; denna har nämligen kryddats med en del svordomar och kraftuttryck, vilket förtar lite av den i grunden rätt oskyldiga presentationen i filmen, och ger berättelsen en råhet som inte tillför något. Det ger också lite fel känsla: när Danny och hans polare pratar gör just det grova och emellanåt explicita språkbruket att det känns mindre som en amerikansk high school på femtiotalet och mer som ett modernt svenskt högstadium.
Dylika detaljer försämrar dock inte upplevelsen som helhet. Rondos tolkning av Grease bjuder på riktigt tight koreografi och enastående prestationer vad gäller såväl dans som sång. Inte undra på att flera nummer följdes av nästan öronbedövande (!) applåder, för det är de väl värda.
