[261023] Diktjaget har flera år tidigare lämnat sitt hemland och bor nu på Island, hon beslutar sig för att besöka sina föräldrar och vänner i Moskva. Ryssland ligger i krig mot Ukraina, men som vi vet får man inte tala om kriget som krig. Likt i Orwells 1984 skapas ett nyspråk, och där byts ord ut eller får helt nya betydelser.
Och hur beter man sig när ens föräldrar inte har minsta problem med Putin, eller när inte yttrandefriheten är något särskilt viktigt? Den som skriver det vi läser kommer med västerländska tankar och ideal.
Natasha S. är född 1987 i Moskva, flyttade 2012 till Island för att studera språket och blev kvar. Hon har även bott ett antal år i Sverige och har översatt sina egna dikter till svenska (för Rámus). Mara kommer på besök är hennes andra poesibok, hon fick för den, Maístjarnan, priset för bästa isländska diktsamling.
I mitt lexikon står det om ”mara”; ”ett ondsint kvinnligt väsen som ansågs plåga sovande genom att sätta sig på dem”, och det är inte svårt att tänka ordet mardröm. Mara i bokens titel är alltså inte som jag först trodde samma som diktjaget, utan oron som hela tiden går bredvid. Ibland lägger den sig runt halsen, ibland sitter den i knäet.
Språket är enkelt och vardagligt och kanske rent av opoetiskt, vilket kan vara okey. Men dessvärre tycker jag att också dikternas innehåll ofta är väl enkla och banala. Det känns som att poeten håller på att slå in redan vidöppna dörrar. Men kanske om man aldrig hört eller läst eller sett något från en diktatur; om hur allt man säger kan vara farligt, hur alla runtomkring kan vara regimens spioner och hantlangare
”viskningar har blivit
ett naturligt sätt att kommunicera
nyheter, åsikter, känslor
sanningen viskas
man drömmer viskande
man vill skrika viskande”
Faderns cancersjukdom finns ständigt i jagets medvetande, hon jämför med hur han var förr, när hon bodde här och han var frisk.
Hon går och röstar. Fyra namn står på sedlarna, tre för henne okända, ett alltför bekant. Hon kryssar för ett av de okända.
På teatern är hon hela tiden rädd att terrorister eller polisen ska rusa in och börja skjuta eller undersöka allas mobiler.
Det mesta med Internet är avstängt, inte ens gps:en fungerar. En blå punkt irrar på sidan.
Hon är på en begravningen av ”N”, gissar att det handlar om Aleksej Navalnyj.
Hon är på promenad, går över en bro och frågar sig
”hur kan man nå botten
i en uppochnervänd värld”
Klockan i föräldrarnas kök har stannat
”den står alltid på sju minuter i tolv
morgondagen
nästan här”
Avslutningsorden när hon är på väg ”hem” till Island, i bilen med Mara i knäet
”vi ses igen
vi ses igenvi ses igen”
