[261108] Från att ha fascinerat i rollen som baby i pjäsen En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater överraskar Mattias Nordkvist nu bakom scenen som djärv Pintertolkare med en trio verk av den forne nobelpristagarens mindre spelade, här sammansatta till ett enda på en av Göteborgs minsta teaterscener, Göteborgs Dramatiska Teater. Rappt, roligt, retande. Helt enkelt ett djärvt teaterarbete.
Invektiven, skratten, lovorden, förödmjukelserna, fnittret, vulgariteterna, de sociala och politiska positioneringarna får vingar i en smart sammansatt treaktare av några av Harold Pinters senaste och mindre spelade pjäser. Tre verk som framstår som goda exempel på den motivering som gavs när Pinter 2005 tilldelades Nobelpriset i litteratur nämligen att han ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”.
Efter Nobelpriset blev det inte mycket mer skrivet och efter några sjukdomsår dog Pinter 2008 och lämnade stort tomrum efter sig. Men några av hans pjäser som också blivit de mest kända, framför allt Fastighetsskötaren och Hemkomsten, återkommer då ock då men alltför sällan. Mitt senaste möte med Pinter på scen i Sverige var 2014 i Göteborg, när hans satiriska enaktare Älskaren sattes upp på en liten scen på Stora Teatern. Den händelsen gick mig dock förbi, när hans korta sketch Presskonferensen spelades ute på trappan mot Götaplatsen på Göteborgs Stadsteater den 10 februari 2018 i ett nationellt teaterinitiativ, där 23 svenska scenkonsthus framförde pjäsen simultant över hela landet. Nu har då Mattias Nordkvist ansett tiden och samhällsklimatet inne för en ny Pinter-våg som granskar tillståndet med språket som maktmedel.
Scenen ligger i halvdunkel och är stramt möblerad med ett avlångt naket träbord med fyra stolar, i fonden en bardisk och i ena utkanten en klassisk skinnfåtölj. Ett försiktigt snöfall tycks vilja antyda årstid trots att en del ska komma att handla om tennis, golf och segling. Och snart ska vi bli vittne att Pinter är en skådespelarnas dramatiker, för här bjuds i fortsättningen på ett intensivt och färgstarkt gestaltande av olika karaktärer och deras inbördes relationer.
Göteborgs Dramatiska Teater inleder sin Pinterföreställning med just den korta Presskonferensen. I den poserar Erik Åkerlind med självbelåten min i rollen som nyutnämnd kulturminister. Tidigare säkerhetspolis! Utan att blinka försäkrar han med ett cementerat leende att skillnaden mellan de båda uppdragen är ”ingen alls”, vilket följs vidare av motiveringar värdig en politisk räv. Övriga i ensemblen, knappt synbara i den mörka bakgrunden, representerar den utfrågande ”pressen”, som sväljer de mest horribla svar utan att ifrågasätta. På frågan hur ministern ställer sig till ett kritiskt ifrågasättande blir svaret att det är …”acceptabelt – om det lämnas hemma … och förvaras under sängen ihop med pissepottan” Det pinterska språket är som brukligt tryfferad av köns- sex- och klassmarkörer och diverse tecken på oförmågan att kommunicera.
Föreställningen övergår närmast omärkligt till den några år tidigare skrivna pjäsen Firandet, där Erik Åkerlind övergår till rollen som Matt, en av två män runt bordet på en restaurang för att tillsammans med sin hustru Prue (Malin Morgan) fira sin bror Lamperts (Carl-Markus Wickström) och svägerskan Julies (Hanna Ullerstam) bröllopsdag på stans enligt Lampert allra bästa och dyraste restaurang. Replikerna skjuter som pilar kors och tvärs med glättighet och plötsliga angrepp som grundackord. Särskilt är det lyssnandet från den/de som tillfälligt blir åhörare som briljerar, vilket gör att jag särskilt noterar konsten att aktivt agera åhörare till de verbala fajterna, där också krögaren (Oskar Lundblad) själv då och då dyker upp för att inhysa beröm, som inte alltid blir till belåtenhet.
.
KG Malm i rollen som servitören, svarar för ett rejält stämningsbrott genom att då och då diskret träda in och be om ordet för att berätta om sin farfar ”som var så allsidig som någon kan bli” och får samtalet runt bordet att stanna upp för att höra en uppräkning av den tidens mest betydande författare, som skall ha tillhört farfaderns bekantskapskrets, inför de superande gästernas tappade hakor, och som om det inte var nog avslutade med att han varit James Joyces godmor. Det är dessa ofta oförutsedda mentala krockar mellan yrkes- och samhällsgrupper som Pinter skapar med sådan briljans.
Det är också servitören, som med sin vurm för poesi, får sista ordet i den här föreställningen.
Spelet övergår nästan omärkligt i nästa pjäs, Party Time, som också utspelar sig mellan festande människor och inleds med en dialog mellan två män som talar om sina barberare och något så bisarrt som att avlägsna pormaskar i ansiktet med varma handdukar. Samtal som snart ändrar karaktär och övergå i att diskutera ett allt mer hotande tillstånd i staden, som om ett pågående krig äger rum. Det blir tal om fred och om död i ett språk av hög poetisk substans och som känns som att det träffar rätt in i den stora samtida ovissheten. Bra översatt, regisserat och agerat blir min slutsats.
