[261111] M försöker som väl alla barn att förstå hur världen är konstruerad och hänger ihop. Hon skolkar från skolan för att följa med sin pappa på dennes försäljningsturer, han är handelsresande i järnvaror. Han säljer spik, sågar och hammare, portkläppar och dörrögon av märket Kramp, som förresten är originaltitel på romanen. Det är Chile, det är åttiotal och Augusto Pinochet styr fortfarande landet med militära medel.
María José Ferrada berättar i sin första vuxenroman, Universums mekanik, om ett Chile som inte längre är. Ett Chile innan stora företag eller kedjor köpte in och tog över mindre typer av butiker, som de järnaffärer pappan säljer till. Ferrada är född 1977 och känd som barnboksförfattare, även Universums mekanik har en tydlig ton av barnets naiva blick på världen och en ocensurerad bild av vad som händer. Elisabeth Helms har stiligt översatt detta språk för Palabra förlag.
D (pappan) gjorde sitt allra första försök i försäljarbranschen samma dag som Neil Armstrong satte sitt och mänsklighetens första steg på månen, efter sin debut konstaterade han ”Varje liv har sin månlandning.”
Boken består av kapitel på högst tre sidor, skrivna i en lättsam och naiv ton, med humor och diverse tankefyndigheter (från en lillgammal åttaåring)
”Jag minns att jag var med på ett läger där vi gick ut för att titta på stjärnorna, och jag förklarade för mina klasskamrater att det där som blinkade långt borta inte var stjärnor utan tretums nubb som Den Store Snickaren hade använt när han hängde upp allt på himlen. Oss också.”
För att överleva i åttiotalets Chile behövde man mixtra med verkligheten. En av de möjliga sakerna D och andra gjorde var att fuska med kvitton på hotell, restauranger och vid vägtullarna, sova eller äta två för priset av en.
S är stundtals med på resorna, han är försäljare av parfymartiklar
”I S:s sällskap lärde jag mig att fåfänga är en bra affär och kom för första gången i kontakt med teorin om flera universum. För det fanns ett parallellt liv där S hade en annan fru och en annan son, lika gammal som sonen han hade med den fru jag kände.”
De har ibland även med sig E, han är fotograf och plåtar ”spöken”.
En kväll ringer E och ber dem komma, han har hittat ett spöke han tydligen letat efter länge. Fotografen är rimligen journalist och spökena han talar om är de ”försvunna”. Alla de människor, journalister och intellektuella, politiker och andra motståndare till regimen, som Pinochets militärer och poliser röjt undan.
E blir skjuten och D (pappan) intagen för förhör men kommer tillbaka. Innan han kommer hem har M och mamman lämnat lägenheten. Modern blir vansinnig när hon får veta att han tagit med deras dotter på dessa resor och nu riskerat hennes liv på politiska grunder.
”Spöket” E hittat död var en kompis till honom och en före detta pojkvän till M:s mamma, hon hade varit djupt deprimerad och närmast okontaktbar sedan han försvann ur hennes liv.
Allting går väldigt lätt och fort mot slutet, med hur de lämnar D (mannen/pappan), och börjar om på annan ort. Någon sida senare har M en ny pappa och dessutom en syster.
Romanen slutar med att M har träffat pappan under en lovvecka, men känner att det är sista gången de kommer ses. Varför undrar jag. Får ingen indikation på den avgörande orsaken, upplevde att de hade en bra relation.
Det känns som att författaren hade kunnat göra mer av denna historia, det blir ett väl snabbt avslut, med mammans och M:s uppbrott och brytningen med fadern. Även det politiska spåret hade kunnat utvecklas. Å andra sidan har det skrivits och filmats om militäregimens (o)gärningar otaliga gånger genom åren, så på ett plan kanske det är nödvändigt att berätta med lite mer subtila medel. Möjligen är det det María José Ferrada gör här.
