[261112] Vi befinner oss i ett fiktivt Stockholm. Hon har just vaknat när vi kliver in i den berömda skådespelerskans huvud och kropp för att få veta varför hon inte orkar lyfta sin hand. Författaren berättar i första person (ett bra sätt att låta läsaren komma nära en människa, in i huvudpersonens hjärna och kropp, bli den som man läser om). Skådespelarens tankar, den inre dialogen, dominerar berättelsen. Dialogen är ytterst sparsam, mestadels återgiven berättad av henne. Texten tassar fram på sidorna, bjuder de minsta detaljer och de största tankar utan minsta ansträngning.
En grå mörk höst råder. Regnet faller mer eller mindre hela tiden och solen anas vid ett enda tillfälle berättelsens gång. Hon (skådespelerskan) har nått medelåldern, funderar över sin framtid och vet att för kvinnliga skådespelare – särskilt om de som hon levt på sitt bedårande utseende och erotiska charm – inte sällan väljs bort när det gäller att besätta roller. Femtioårskrisen eller tomheten efter förr?
Hon (skådespelerskan) ägnar sin tid åt hemmet och teatern. Hennes make Hans är affärsman av det moderna slaget, en investerare och börsman, med kontakter över Europa och världen. Dessutom sitter han i teaters styrelse. För honom är hon en tillgång, något vackert att visa fram när affärskontakterna bjuds på middag eller att visa sig med i offentlighetens ljus. Skådespelerskan gör sitt bästa i att fylla rollen roll som vacker hustru, en värdinna, ser det rentav som sitt andra arbete, men när hon vill att Hans ska komma nära, hålla om henne, älska eller kela med henne är han helt kall, tittar i sin mobil där världens börskurser håller honom upptagen. En dotter, Rosalind, har de tillsamman, vuxen nu och utflyttad. Väntar på order om inkallning för krigstjänst. Kriget smyger sig in, bildar hotfull fond, tar upp tankar som smälter samman med alla de grå nyanser som blivit hennes liv.
Ett hem, vackert, ton i ton, beige och vilsamt, men själsligt dött.
När skådespelerskan får rollen som Cho-Cho-San, en sextonårig försmådd flicka, förlagan till ”Madame Butterfly” som hon börjar tvivla. Ska hon, femtio år gammal, kunna gestalta en tonåring? Hon känner att något kommer att hända i hennes liv, men vet inte vad. Frågar en astrolog, och får sina tankar besannade. Så upptäcker hon mannen som följer henne. Han sitter där och röker på en bänk utanför teatern. Hon iakttar honom i smyg, lång, ung, litet ful rentav. Trots den kyliga hösten läser han en bok. Hon tar reda på att han är en av den store Svens barn, han har ju många kvinnor, och denne unge man, Dag, sägs vara resultatet av en av Svens tillfälligare förbindelser. Sven var den som upptäckte henne en gång drog henne till teatern och formade henne som skådespelare. Bokens titel ”Nattsäsong” anspelar på en av hennes succéfilmer som Sven regisserade.
Det är med sonen på bänken det börjar, förändringen, det som så länge legat instängt intryckt i ett av synapsernas mörkaste hörn. Hon accepterar ett samtal på teaterrestaurangen, en hand ovanpå en hand i smyg. Samtalet var förklätt till intervju i vilken vi kommer skådespelerskan ännu närmare, fortsätter i ytterligare möten, en kyss som bryter vallen, för att en kväll detonera i full frihet i Dags unkna hotellrum. Sättet som Ramqvist beskriva glödande erotik och förälskelse på skiljer sig som friskt vatten från kloakens, här handlar det inte om kroppsdelar, inte om kön i kön utan om sinnets berusning, situationens upphöjdhet, om bubblan av frihet och njutning, om konsten att sväva fritt i Universum i ett stängt rum. Om erotiken som ett rus. Om att släppa kontrollen, själva jaget.
Förhållandet med konsulten Dag fortsätter och äter bit för bit upp verkligheten runt förälskelsebubblan. Skådespelerskans liv går mellan hemmet, teatern och Dags hotellrum. Och hennes teaterloge. Tiden går, repetitionerna för henne allt närmare premiären samtidigt som hon så sakteliga förlorar fotfästet.
”…Inte heller den kvällen verkade intensiteten vara på väg att avta, jag försvann i hans händer och långt borta hörde jag honom fråga, känns det som du knullar med farsan nu. …”
Den meningen berättar så mycket; vem Dag är, varför han finner henne så åtråvärd, varför hon själv känner dragning till just honom. Om hur hennes trygghet hos honom som krävs för att våga flyga är alltigenom falsk. Om kvinnan som låter sig skapas av mannen, och mannen som ser kvinnan som en produkt av sin egen förträfflighet och om sonen som vill markera sin plats relaterat till fadern. Rena rama klassikern, ett grekiskt drama, en Shakespeare. Där kommer vi också in i hennes roll som den försmådda Cho-Cho-San, och hur hon utnyttjas av löjtnanten Pinkerton och hans fru i berättelsens slutskede. Blir också skådespelerskan försmådd? Kommer hon i sin totala självuppgivning i förälskelsen i Dag att alls kunna spela rollen som Madam Butterfly?
Hela berättelsen interfolieras av kriget, det snart förestående kriget mot Ryssland. Hans och hans affärsbröder diskuterar var de ska fly, var de bästa affärerna under kriget kan göras. Rosalinda vill inte bli inkallad, men blir tvingad att mönstra. Skådespelerskans skräck inför tanken på sin dotter som soldat. Bokens grå nyanser mörknar gradvis. Kriget blir ett direkt hot mot henne själv, visar ännu en skillnad mellan könen; hon förstår inte hur männen kan spekulera runt kriget som något självklart.
Det feministiska anslaget följer boken från dess första mening till den sista, det tog mig en minut att bli skådespelerskan, börjar resonera som hon, kanske tvivla på min egen mansroll när hon möter män som inte ”fattat nåt”. Jag känner också igen mig i erotiken, i de band den skapar, och hur omöjlig frigörelsen från ett beroende kan upplevas. Jag läste berättelsen i ett streck; tog en kväll och en halv natt. Väl värda timmar.
Karolina Ramqvist har åstadkommit en minst sagt märkvärdig bok, den känns från insidan, berättar om platsen där själen bottnar, och om hur känsligt människosystemet är för sin kontext. Det är inte hennes första, och förhoppningsvis inte den sista, där hon lyckas förena svaghet och underlägsenhet med styrka och självförtroende. Kärlekens magi och den nakna sanningens käftsmäll. ”Den första boken” som fick Sveriges Radions Romanpris 2025 har fått en efterföljare av samma kvalitativa intensitet. Men med associationer med såväl faktiska kulturpersoner som tidens osäkra framtidssyn som ett extra plus. Krigets damoklessvärd hotar, förvrider och förvanskar. ”Nattsäsong” är dessutom ett tidsdokument, ett statement över när det gamla sa adjö och det nya okända tar sin början.
