[261121] Karin Smirnoff har sin alldeles egna stil trots anpassningen till Stieg Larssons litterära och politiska kontext. I sin trilogi förmedlar hon det larssonska budskapet i smirnoffska vändningar, tar ut svängarna så att det knakar i den norrländska skogen, flyger örnvarv och smyger lokatt runt sitt tema, men kommer ned med båda fötterna på marken. Spänningen behölls, de till magi gränsande konfliktlösningarna rör om i grytan, som fått puttra vidare till den kanske sista måltiden – slutläsning av Millennium.
Läsningen blir bitvis litet ryckig. I vissa kurvor tappar man greppet. Som om en ytterligare redigering saknas. Men läsvärt, absolut!
Den fiktiva staden Gasskas drabbas åter av mord, tidigare koryféer återuppstår och den värsta av dem alla håller på att bli rent rumsren. Millenniumserien handlar om konfliktytan manligt/kvinnligt – tydligare i första trilogin, mer politiskt korrekt i andra av David Lagercrantz, för att i denna den tredje åter hitta sitt skarpa fokus helt i Stieg Larssons (som hann skriva de tre första) anda.
Gasskas är visserligen en fiktiv, plats men kunde vara ett Lycksele eller Malmberget placerad någonstans väster om Vuollerim vid en lika fiktiv älv. Omgiven av det norrbottniska skogslandet, men inte långt ifrån malmådror och rikedomar finns Gasskas nedlagd gruva, ”Hålet”, som i berättelsen blir händelsernas ekonomiska drivkraft. I staden finns också ett damhockeylag som är dess stolthet. I övrigt råder en machokultur som lämnar kvinnor åsido, litet Vilda Västern. Inte desto mindre leds den nystartade polisiära gruppen för grova brott i staden av en kvinna. Så småningom får Lisbeth Salander också arbete där som civil konsult. Fast med chefen Jessica Harnesk drar hon inte jämt – Lisbeth är inte den mest laglydiga.
I Gasskas bor också Mikael Blomqvist, Han basar numer för lokaltidningen ”Gaskassen”. Som praktikant på tidningen har Mikael valt den ovanligt unga men mentalt mer än fullvuxna Svala Hirak vars mor, Mammamärtan, så mystiskt försvunnit; kanske tagits av daga av seriens storbov, Marcus Branco. Denne är inte bara listig, maktfullkomlig, kvinnohatare utan också maffiaboss av gamla skolan. Benlös, bunden vid sin rullstol men vid vigör god nog att lura, köpa och tvinga kvinnor att göra som han vill. I denna tredje bok försöker han bli white washed som seriös affärsman.
Hela berättelsen utspelar sig i skuggan av legenden Plaques död. Denne fantomhackare gav sitt liv för att rädda Svala. Täckte henne med sin voluminösa kropp och sköts ihjäl. Bara Svala visste var bitcoinmiljarderna som Branco vill åt verkligen har hamnat,
Denna berättelse börjar inte där, utan med Elsy Holmlund, Hon är en slagen kvinna, blåslagen, benknäckt och fingerbruten. Oavsett hur hon försöker lugna sin Oscar, hittar denne ständiga fel som anledning att slå henne gul och blå. Inte så att det syns utanpå, men på kroppen. Han har en annan kvinna vid sidan av som han smeker och ger all sin kärlek. Resten får Elsy stå ut med. När Oscar får sparken ån sitt jobb får Elsy skulden och blir misshandlad igen. Överlever, men inser att nu är det han eller jag. Elsy har hittat en hemlig chatgrupp KSHM, Kvinnor Som Hatar Män, på webben. Där får hon tips på hur man blir av med en farlig man.
”Hålet” är en gruva, och i hålet, samt i slagghögarna har mängder av de sällsynta jordartsmetaller som IT-världen behöver hittats, Dock har ägandeskapet hamnat på glid…
Marco Branco har en syster med benen i behåll som dessutom äger ett jätteföretag i USA som investerar i gruvor, tömmer dem, och lämnar utan att ge något tillbaka.
Hela Gasskas verkar vila på grund av korrupta kommunalpolitiker som Douglas Ferm och lokala stormän.
Samtidigt dyker nya kunskaper om Plagues familj upp. Lever den trots ryktet om att alla drunknade i Gasskasälven…?
Och hur ska det gå för Svala Hiraks samefamilj vars hela tillvaro hotas om gruvan ska börja drivas på nytt.
På ett språk, som i mycket överensstämmer med hennes tidigare succétrilogi (Jag for ner till bror), berättar Smirnoff med en styrka som påminner om vodkan med samma namn, och en samhällskritisk tendens som inte kommer långt efter. Det är grymt. Det är blodigt. Det är spänning och action. Läsaren kastas hit och dit, möter mängder av människor från en norrbottnisk värld, en hel flock av Brancos underhuggare: kodnamnen Varg, Järv och Lo. En tuff och karg livssyn råder, men också värme, omtanke och kärlek; handlingarna, inte orden, visar dess intensitet. Särskilt griper skildringen av relationen mellan den känslomässigt avtrubbade ”Städaren” och Malin Bengtsson, en djupt sentimental historia. Bokens berättelser är som en rysk docka, en berättelse inuti en annan som i sig innehåller en berättelse. I nästan alla finns en svår, ofta traumatisk, barndom.
Hur det hela slutar, om Gruvan blir den guldklimp som Marcus Branco hoppas och om Plaques omkomna familj verkligen är döda, tänker jag inte berätta. Inte heller om Svalas finurliga abrovink med Brancos amerikanska systers son.
Det är nästan omöjligt att läsa denna tredje del av Karin Smirnoffs insats i Millenium utan att första ha läst de tidigare; helst hela serien om åtta tidigare böcker. Bokens personer kan verka grovt tillyxade, men förändrar sig med tiden. Mikael Blomkvist, journalisten och Lisbeth Salander med superkrafterna har båda låtit tiden mejsla ner sina kanter. Så har den tuffe Mikael har förändrats till en slags något förvirrad moder för sina telningar, Svala och Lisbeth Salander. Att han dessutom har en komplicerad relation till sin Birna gör inte situationen enklare för honom eller för Lisbeth.
I denna seriens senaste trilogi får Lisbeth lämna sin huvudroll för Svala Hirak. Hon växer till Gasskasberättelsens centralpunkt, en Lisbeth Salanders arvtagare (Lisbeth är Svalas faster). Svalas fäste i världen är hennes samefamilj, och via henne lyfts samernas rättigheter och livsstil fram till läsarens vetskap. Svala är väl så märklig som Lisbeth Salander. Svalas mentala kompetens närmar sig magin, som en samisk nåjd ser hon det andra inte ser och hon har dessutom ärvt sin fars oförmåga att känna smärta. Trots sin ungdom har hon en gammal människas erfarenhetsbank.
Det känns onekligen som om Millenium inte är slut. Blomqvist medelåldrar sig. Lisbeth likaså, trots att hon visar hela sitt fysiska och mentala register även i denna bok. Men Svalas ungdom och det faktum att Marcus Branco inte är högste hönset i det närverk av män som förtrycker kvinnor, lämnar en öppning för fortsatt skrivande.
Kanske kan Millennium bli en bokvärldens James Bond. Men när denne ständigt byts ut, kan Lisbeths och Mikaels roller så småningom bytas ut mot nya ”skådespelare”. Svala är en sådan med precis de egenskaper som en superkvinna ska ha, men någon manlig motsvarighet hittar jag inte här, försåvida inte Robert Brown, Brancos systerson, skulle kunna bära den rollen. I så fall skulle jag inte ha något att invända även om titeln ”Kvinnor Som Hatar Män” kan ses som en elegant knut till första bokens ”Män som hatar Kvinnor”.

