En roman om ett samtal, eller snarare om en slags nattlig bearbetning av ett samtal. Det är ett både märkligt och intressant uppslag, men blir det därför automatiskt en bra roman av det? Det är vad jag frågar mig efter att ha läst César Airas, Samtalen (2006), som utkommit på Tranan tillsammans med en annan tunn roman, Margarita (ett minne,) från 2012, båda galant översatta av Lina Wolff. Läs mer
Det hela utspelar sig 1957 och börjar med att en ung man, i jag-form, berättar om sina våndor inför en kommande flytt hemifrån, från den lilla staden (Coronel) Pringles till den stora staden Buenos Aires. Han ville åka till huvudstaden inte enbart för att studera och ”börja leva” utan också för att få ta del av storstadens konstnärliga och kulturella utbud. Författaren, eller den unge mannen, vräker på med den för tonåringens lika berömda som överdrivna känslouttryck. Alla känslor är grandiosa, glädjen såväl som ilskan och sorgen. Här är det dock mest rädslan och oron för hur det ska gå där borta som drabbar honom. Större delen av dagen sitter han och läser. Läs mer