[210928] En roman om ett samtal, eller snarare om en slags nattlig bearbetning av ett samtal. Det är ett både märkligt och intressant uppslag, men blir det därför automatiskt en bra roman av det? Det är vad jag frågar mig efter att ha läst César Airas, Samtalen (2006), som utkommit på Tranan tillsammans med en annan tunn roman, Margarita (ett minne,) från 2012, båda galant översatta av Lina Wolff.
Argentinaren Aira sägs vara något av ett fenomen i latinamerikansk litteratur, han har sedan sjuttiotalet skrivit cirka 120 ”kortromaner”, alla kring hundra sidor. Han skriver spontant och improvisatoriskt udda berättelser om udda figurer, gärna med oförutsägbara vändningar och slut i ett textflöde på ”ständig flykt framåt” som han kallar det.
I Samtalen berättar i jag-form en man om att sedan han pensionerat sig är hans stora intresse att samtala med vänner om intellektuellt högstående ämnen; filosofi, litteratur och dylikt, och att sedan under natten när sömnen inte vill infinna sig gå igenom och bearbeta dessa samtal. Den här gången fastnar han och en vän i ett ingående samtal kring en ”Hollywoodfilm”, något de vanligen anser alltför banalt för att bry sig om. Mannen reagerade på att den fattige getherden i de ukrainska bergen hade en Rolexklocka runt handleden och delgav sin vän denna anakronism. Men vännen förstod inte reaktionen och sedan följer cirka hundra sidor av filosofiska resonemang, till en början om hur det kan vara möjligt att herden bär en svindyr och statusfylld klocka, men där det breder ut sig till att bli något av en retorisk kamp.
Vännen tycks, åtminstone till en början av romanen, anse att filmens karaktär och skådespelaren som gör denne karaktär är en och samma person. Ungefär som en diskussion jag själv hade för några år sedan, när min vän självklart menade att om en karaktär rökte på film eller på en teaterscen måste skådespelaren som privatperson också göra det, och han var inne på att eftersom filmfiguren (i det exempel vi var inne på) hade slutat röka så berodde det på att den som gjorde rollen också hade slutat. För mig är det snömos och jag var lite rädd att min vän hamnat i en begynnande stroke eller liknande. Diskussionerna männen emellan i den här romanen håller till en början på ungefär på samma sätt och ”tjafsar”, låt vara på en skaplig intellektuell och retorisk nivå. Men jag orkar inte riktigt bry mig hela vägen, trots att diskussionens inlägg ofta är klart intressanta. Teman som fiktion/verklighet, minnet/minnen, filosofi/retorik, och ”underhållningsfilm” är vad de går igenom. Eller vad mannen i nattens sömnlöshet går igenom. Och där för han spännande tankar om hur samtal fungerar, hur de kan påverkas av minsta lilla detalj, en detalj som kan vända skeppet i ett slag. Väldigt mycket är med andra ord intressant och spännande att följa. Men i en roman, som romanstoff? Då blir jag mer tveksam. Inte minst när Aira vänder och vrider på historien och för in nya berättelsetrådar så jag till slut inte vet om de faktiskt ingick i filmen de pratar om, eller om de samtalande männen hittar på nya saker för att exemplifiera sina resonemang. Jag märker stundvis att att jag inte riktigt ”lyssnar”. Och då tröttnar jag, vilket inte är något särskilt bra tillstånd för en kritiker. Ibland undrar jag om César Aira ägnar sig åt satir. Eller om han är ironisk och driver med dessa seriöst filosoferande män. Men jag får inga svar.
