Uppgivenhetens sega anatomi –
eller dramaturgins frånvaro i Lars Noréns senare dramatik

Lars Norén – Solitaire (Folkteatern)
Bild ur föreställningen Solitaire

En människoklump mitt på scenen, som inte rör sig, varken klumpen eller scenen. En situation där klichéerna studsar mot varandra för att skapa ett slags meningslöshet över hela företaget: ingen är ju fri att förflytta sig eller utvecklas, det är de absolut existensiella villkoren som råder och säger, att människans handlingsfrihet är i verkligheten ytterligt begränsad, begränsad att surra över denna påtvingade inskränkthet, lika ofrånkomlig som oundviklig. Människans frihet är en gigantisk illusion som må ha byggt både världsbilder och institutioner omkring kunskap om livsvillkoren vi innerst inne inte har. Läs mer

”Hos oss alla finns mycket kärlek, och mycket avstånd”

Hela Per Olov Enquists författarskap har varit präglat av ett oupphörligt behov av att förstå. Förstå vad som låg bakom utlämningen av de baltiska flyktingarna efter andra världskriget (Legionärerna, 1968). Förstå motståndet mot arbetarrörelsen i Västerbotten i början av århundradet (Musikanternas uttåg, 1978). Förstå Hess (Hess, 1966). Förstå en kvinnas bindning till religionen och en mans till idrotten (Sekonden, 1971). Läs mer

Sara Stridsberg – Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet

Ah, det är så vidunderligt. Jag har läst en bok som alla som är det minsta intresserade av ”skön” litteratur, eller som i det här fallet, av höga nivåer av dramatik, borde läsa. Jag har läst en samlingsvolym med tre teaterpjäser av Sara Stridsberg, ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet”. Jag har aldrig sett Stridsbergs dramatik från scenen, men jag undrar om någon regi Läs mer