[220830] En människoklump mitt på scenen, som inte rör sig, varken klumpen eller scenen. En situation där klichéerna studsar mot varandra för att skapa ett slags meningslöshet över hela företaget: ingen är ju fri att förflytta sig eller utvecklas, det är de absolut existensiella villkoren som råder och säger, att människans handlingsfrihet är i verkligheten ytterligt begränsad, begränsad att surra över denna påtvingade inskränkthet, lika ofrånkomlig som oundviklig. Människans frihet är en gigantisk illusion som må ha byggt både världsbilder och institutioner omkring kunskap om livsvillkoren vi innerst inne inte har.
Detta sammantaget skapar en helvetisk belägenhet, men till skillnad från situationen i Jean-Paul Sartres Inför lykta dörrar finns här inga historier att berätta och ta ställning till, inte heller några relationer mellan de instängda som har betydelse för det vi iakttar.
Det är i själva verket som ett koncentrat av den genomgående nerven i Lars Noréns dramatiska verk. Ett lugn mitt i uppgivenhetens villkorlösa lag. Samtidigt är det ett verk av en döende man, på samma gång ett erkännande och en vild protest gentemot ett öde som inte låter sig besegras: livet som ett lika evigt som oavlönat Sisyfos-arbete: ta bara om allting från början, det är allt du förmår. (Något som visualiseras på ett fantastiskt glidande sätt på ett sluttande plan i stycket Slide som just haft nypremiär på Operan.)
Och hur går man i land med att iscensätta en så brutal bild av ett liv som stagnerat i sina egna absoluta villkor? Jupithers skådespelare blixtbombarderas ett par gånger av ’ljuset i tunneln’, men de upplyses inte, snarare är det en föraning om döden som kommuniceras på försök, för att få omgivningen, dvs publiken, att förstå vilken hopplöshet som omger oss alla, hur hjälplösa vi innerst inne är.
Kan regissör och skådespelare möta en så provocerande uppgivenhet med en alternativ tonalitet, innehållande en annan form för variationsrikedom, eller bör de i stället lägga all kraft på att cementera uppgivenheten, som möjligen kunde kallas insikten, kanske till och med visdomen? Kan en sådan visdom i så fall också bära en dynamik som äger en sprängkraft av annat slag än den som skapar en än större illusion om en förmåga människan faktiskt inte besitter?
Det är tunga besked, en tung stund på jorden/teatern, men den är utan tvekan en sanning om och av Lars Norén – sedan är det upp till envar att gå sin (egen) väg.
Produktionen som sådan har så många produktionspartners involverade att den utan tvekan kommer att sättas i rörelse i den yttre geografin – och lägga sig över publiken med hela sin tyngd.
