Joe (Joseph) sitter och spelar piano på flygplatser och järnvägsstationer världen över, han är sextionio år och väntar på att en särskild kvinna ska dyka upp. Hon hade sagt att hon ville resa, och att ”Om du spelade så där skulle jag känna igen dig om du så spelade från världens ände”. Han har spelat och väntat i femtio år. Läs mer
Låt mig säga det direkt – Gael Faye har skrivit en av de bästa böcker jag läst under de senaste åren. Den är otäck, den är rolig, den är skildringen av en ung mans mognad i sökande efter sin identitet och samtidigt en brinnande appell för freden. Fayes autofiktion berättar på sina relativt blygsamma 221 sidor om mer än hundra år av afrikansk historia och europeisk kolonialism, samt vilka konsekvenser det medfört. Läs mer
Trots att jag är en fullblodsateist tröttnar jag aldrig på att ta del av berättelser från de religiösa böckerna, men jag föredrar omarbetade versioner framför originaltexterna. Michel Tournier använde en rad karaktärer och myter från Bibeln, de om Edens lustgård, om Kain och Abel, och om de tre vise männen, Marianne Fredriksson skrev sin trilogi om Paradisets barn, och Colm Tóibín om Jesumodern Maria, Pär Lagerkvist berättade om Barabbas, för att nämna några jag läst med stor behållning. Läs mer
