Får oss att känna historien

Gaël Faye – Jakaranda
Gaël Faye foto:JF Paga

Låt mig säga det direkt – Gael Faye har skrivit en av de bästa böcker jag läst under de senaste åren. Den är otäck, den är rolig, den är skildringen av en ung mans mognad i sökande efter sin identitet och samtidigt en brinnande appell för freden. Fayes autofiktion berättar på sina relativt blygsamma 221 sidor om mer än hundra år av afrikansk historia och europeisk kolonialism, samt vilka konsekvenser det medfört. Läs mer

Nervpirrande – trots att jag vet hur det går

Amélie Nothomb – Törst
Amelie Nothomb

Trots att jag är en fullblodsateist tröttnar jag aldrig på att ta del av berättelser från de religiösa böckerna, men jag föredrar omarbetade versioner framför originaltexterna. Michel Tournier använde en rad karaktärer och myter från Bibeln, de om Edens lustgård, om Kain och Abel, och om de tre vise männen, Marianne Fredriksson skrev sin trilogi om Paradisets barn, och Colm Tóibín om Jesumodern Maria, Pär Lagerkvist berättade om Barabbas, för att nämna några jag läst med stor behållning. Läs mer

Tillbakablickar på ett minst sagt udda liv

Amélie Nothomb – Första blodet
Amélie Nothomb

Som i en blinkning till García Márquez ikoniska inledningsrader i Hundra år av ensamhet står den tjugoåttaårige diplomaten inför exekutionsplutonen

”Tiden blir alltmer utdragen, varje sekund varar ett århundrade längre än den föregående.” Läs mer