[251106] Låt mig säga det direkt – Gael Faye har skrivit en av de bästa böcker jag läst under de senaste åren. Den är otäck, den är rolig, den är skildringen av en ung mans mognad i sökande efter sin identitet och samtidigt en brinnande appell för freden. Fayes autofiktion berättar på sina relativt blygsamma 221 sidor om mer än hundra år av afrikansk historia och europeisk kolonialism, samt vilka konsekvenser det medfört.
De döda barnen i jorden under Stellas jakarandaträd är en av dessa konsekvenser.
På bara några månader mördas nästan en miljon människor. Med hackor och spadar, machetes och klubbor förföljs och dödas de som tillhör boskapsskötarna tutsier av jordbrukarna hutuer. Döda kroppar flyter i floderna, lämnas i latrinerna och levande bränns inne i utifrån låsta hus och kyrkor.
Rwandas läge strax söder om ekvatorn – i Afrikas mitt – på östra sidan om Rift Valley och på höglandet ger ett utmärkt svalt klimat, bördiga kullar med Kongo i väster, Burundi i söder, Tanzania i väster och Uganda i norr som grannar. I boken beskrivs hur framför allt Belgien vanstyrde landet genom att ställa folkgrupp mot folkgrupp, skapade rasism där ingen rasism fanns. En hutuperson kunde bli betraktat som tutsi om han t ex fått en ko i gåva! Rwanda läker sina koloniala sår med försoning som verktyg. (I grannlandet Kongo blöder de än efter mer än 150 år).
”Det är krigets fel” säger Milan i Paris 1994 när läraren frågar honom varför han inte gjort sina läxor. Milans ursäkt för att ha varit lat i skolan möts inte väl därhemma. Hans mor är från Rwanda, hon har gift sig med hans franska pappa och lyckats fly undan massakrerna, men i Afrika lever Milans mormor kvar. Ändå talas det märkligt litet om kriget i den relativt burgna franska familjen i Versailles. Mamma Venancia vägrar berätta, det som hänt henne vill hon lägga bakom sig. Men plötsligt en dag dyker Claude upp.
Han står där i vardagsrummet med ett stort bandage om huvudet. Liten, mager, tyst. Claude är en släkting, säger Venanca. Vi måste ta hand om honom.
Det djupa jacket i Claudes huvud berättar att något fruktansvärt hänt, något som Claude inte kan minnas. För Milan blir han den bror som han alltid längtat efter. Claude tyr sig till honom, och om natten när Claude gråter håller Milan honom hårt i famnen. En dag tar Venancia med sig Claude ut och återkommer tomhänt till Milans sorg och förskräckelse. Vi var tvungna, sa Venancia. Det har dykt upp överlevande släktingar som vill ha honom tillbaka.
På sommarlovet fyra år senare får Milan följa med Venencia till Rwandas huvudstad Kigali. Där tas de emot av hans mormor Mamie, och Milan får återse Claude. Den förr så ynklige pojken har inte bara vuxit sig lika stor som Milan, han visar sig också vara Venencias halvbror. Pojkarna återtar sin vänskap och Claude visar honom staden. Ofta går de till ”Palatset” där Sartre, en överlevare, hjälpare och ledare för föräldralösa barn och unga är den som bestämmer.
Milans första besök på en afrikansk toalett skildras med det självupplevdas autenticitet. En liten bit prosa som i sig kunnat växa till en roman.
Den sista tiden på semestern flyttar de från till Eusebie, Venancias bästa väninna från förr. Vid åsynen av Milan ler nyfödda Stella för allra första gången. Där finns också Rosalie, gammelmormor, som minns allt och kan konsten att berätta. Hon är mer än hundra år. På gården växer det jakarandaträd där Stella när hon växer upp kommer att tillbringa ensamma stunder, fundera på vem hon är och vem som är hennes far.
När Milan ensam beger till Kigali 2005 för att skriva sin avhandling i juridik om Rwandas försoning inför sin juristexamen hamnar han rakt in i Gacacadomstolarnas arbete. Sammanlagd 120 000 fängslade dömdes i dessa folkdomstolar. Några avrättas offentligt. Även Claudes gärningsmän ställs inför rätta …
Boken är indelad i tidsperioder knutna till viktiga skeenden i Rwandas utveckling efter folkmordet – och till Milans resor. Att följa dem och Milans gradvisa afrikanisering – hans mellanförskap (är han fransman eller rwandier?), är inte bara ett realityäventyr, det blir också läsarens bildningsresa. För varje besök har landet moderniserats, gentrifiering uppstår, vägarna blir asfalterade, höga hus byggs, tutsier som bestulits på sina bostäder kräver dem tillbaka och slutligen drabbas även ”Palatset” av tidens anstormning. Den avslutande ”hållplatsen” på tidsresan är 2020 då även Claude bygger upp det hem han en gång hade.
I Paris har Venancia hastigt avlidit i cancer och Milan har med sig krukan med hennes aska som han tänker sprida när rätt tillfälle uppenbaras. Han måste få veta hela sanningen om sin mors bakgrund – något Venencia inte ens berättat för sin man. Vid Kivusjöns strand där Alfreds stuga ligger och där Stella fick hjälp att nedteckna Rosalies berättelser en gång, klarnar bilden av moderns stigma. Stella är Eusebies femte barn. De tidigare fyra brändes inne under folkmordet och begravdes under ett jakarandaträd.
Soldaten Alfred var en av dem i Rwandan Patriotic Front som satte stopp på folkmordet. Han är också den avgörande pusselbiten i Stellas mysterium. I ett samtal med Claude, som drabbats av hämndbegär, förklarar Alfred våldets i krig psykologi:
”Det blev ingen skillnad mellan fiender och civilpersoner…..det var som om det bara var djur som skulle slaktas….Jag hade blivit som de. Inte ett dugg bättre…..Hämndens kretslopp saknar slut, min vän.”
Det är slående hur stor roll kvinnorna spelar i berättelsen. De driver berättelsen framåt, tar initiativ och är både historiebärare och överlevare. Rosalie hann bli hela 115 år! Hennes levnadsskildring blir en Rwandisk historiebok i boken; visar med otäck tydlighet hur de ursprungliga styresformerna ersattes med kolonialismens förtryck.
Jag har läst flera faktaböcker om Rwanda och folkmordet, men ingen så gripande som denna. Sin lätta stil till trots är den fylld med den slags kunskap som kräver skönlitteratur att förstå; hur det känns.
Rwanda befinner sig i nuläget inför ännu ett vägval; President Kagame har suttit vid makten i 25 år, styret blir alltmer auktoritärt och en tid av ny turbulens hotar …
Författaren, Gaël Faye, är också musiker, vilket märks såväl i täta referenserna till artister och låtar, och i berättelsens och språkets själva rytm som tillsammans med innehållet gör mig både skakad och rörd.
Han har tidigare kommit ut med prisrosade ”Litet land” som kan betraktas som en föregångare till ”Jakaranda”. Musikaliskt har han senast publicerat ”Mauve Jacaranda”, finstämd rap och mjuk sång, ren poesi.
