En människa vi inte längre har plats för

Tomas Bannerhed – Den oduglige

Redan i den prisade debuten, Korparna från 2011, trädde Tomas Bannerhed fram som en mästerlig naturlyriker på prosa för vår tid – men inte bara det. I Norden laddar vi gärna skogars snår och gläntor, sjöars stränder och ruggar, landsbygdens ängar och åkrar och diken och dammiga vägskäl, alla djuren som dväljs där – fiskar, fåglar och kryp, byten och rov – med en alldeles särskild upplevelse av att bara vara; en sällsam frid och självklarhet mitt bland alla ljuden, dofterna och färgerna under vindars och årstiders skiften. Allt detta är Bannerheds element, men han skiljer ut sig genom att mitt i naturen låta ett beckmörker ta plats i människors inre, ett glupande slukhål som obönhörligt kväver själen mitt i all prakt. Tendensen skärptes i uppföljaren Lugnet – alldeles inpå gränsen till det uthärdliga. Och den återkommer på ett helt nytt sätt i den här här fängslande och finstämda romanen om särlingen Einar. Läs mer

Mjukt, med en nypa vemod

Margareta Lindholm – Syskonen
Maggan Lindholm

”Om vi en enda dag lyssnade på våra hjärtan. En enda dag, och tiden skulle vara oändlig.”
Vi kommer in i en värld som knappt finns längre, åtminstone inte i Sverige. En värld där vi nutida stadsbor förmodligen ser som en till stora delar manlig miljö, men där förr i tiden man och kvinna arbetade bredvid varandra och inget göromål hade lägre status än något annat. Således arbetar/ade Maria i skogen, i ladugården med djuren och allt annat som hör ett litet lantbruk till. Efter moderns död och när fadern hamnade på ”hemmet” sköter hon allting själv, även om hon gjort sig av med korna. När tvillingbrodern flyttar hem får hon glimtvis hjälp. Läs mer