[260512] Redan i den prisade debuten, Korparna från 2011, trädde Tomas Bannerhed fram som en mästerlig naturlyriker på prosa för vår tid – men inte bara det. I Norden laddar vi gärna skogars snår och gläntor, sjöars stränder och ruggar, landsbygdens ängar och åkrar och diken och dammiga vägskäl, alla djuren som dväljs där – fiskar, fåglar och kryp, byten och rov – med en alldeles särskild upplevelse av att bara vara; en sällsam frid och självklarhet mitt bland alla ljuden, dofterna och färgerna under vindars och årstiders skiften. Allt detta är Bannerheds element, men han skiljer ut sig genom att mitt i naturen låta ett beckmörker ta plats i människors inre, ett glupande slukhål som obönhörligt kväver själen mitt i all prakt. Tendensen skärptes i uppföljaren Lugnet – alldeles inpå gränsen till det uthärdliga. Och den återkommer på ett helt nytt sätt i den här här fängslande och finstämda romanen om särlingen Einar.
Efter att hans far, Hjalmar, dött i en olycka i Einars ungdom har han svårt att skiljas från sin mamma, Jorunn, och han blir kvar hos henne upp i vuxen ålder på den lilla familjegården Ängen. Han jobbar länge på sågen men blir avskedad vid en neddragning för att han är lite för noggrann med jobbet och därmed långsam. Och nu börjar Jorunn bli allt äldre och alltmer hopsjunken.
Det är landet så som landet är i Sverige och kunde nog placerats lite varsom mellan Smygehuk och Haparanda, men omslagstexten säger Småland. På samma vis kunde nog tiden varit lite närsom – Einar och Jorunn är som ett evigt fenomen – även om här finns några tydliga 1990-talsmarkörer. Där Korparna hämtade en hel del av sin lyskraft från en 1970-talsnostalgi med vibrerande närvaro, så är Den oduglige mer tidlös och på så vis starkare som konstverk.
Einar har det inte lätt med folk, eller med förändringar. Men han är långt ifrån dum och bär på en djup längtan efter erkännande, närhet och verkligt sällskap. Det är en nöd som är lika själslig som den är kroppslig, kringgärdad av blygsel, självtvivel och skam över att ligga andra till last. Samtidigt har varken Einar eller Jorunn mycket till övers för att låta truten gå om sånt som kan skava i ens inre eller att bry sig om allt strunt som andra pratar.
Jag tänkte många gånger på originalen som levde i samhället under min egen uppväxt. Lite eljest kanske, lite i marginalen, kanske inte helt som man ska vara alla gånger, men ändå med namn och en plats och något att räknas som. Einar symboliserar det slags människa vi inte längre har plats för i samhället vi skapat, inte orkar med, som numera bara kan räddas av en npf-diagnos med tillhörande mediciner och särskilda boenden. Jag tänkte också på den sociala kultur som följer när dessa människors plats slutar erkännas: det är en bra bit av mörkret som växer inom Einar.
Men Einar fylls också av sann glädje inför naturens mirakel när han cyklar kring trakterna och går på tur i skogarna. Liksom av stolthet när lokaltidningen publicerar hans dikter eller över bilderna av blommor och vyer han tar med sin Pentax. Och han fylls av känslor han knappt vet var han ska göra av när han tänker på Eva-Lotta som han fick ta kort på en gång, eller på kusinen Isa som flyttar in och blir som en lillasyster efter att hennes föräldrar dött i en trafikolycka, men som han anar när som helst kan flyga sin kos.
Men det tiger han om det med. Alltmedan beckmörkret växer inom Einar när han cyklar bygden kring för att säljer tulpanlökar och steg för steg anar att när som helst kan det bli som när Hjalmar dog och han blir helt ensam kvar. Hur ska han då stå ut att ta hand om Ängen som han så dyrt och heligt lovat Jorunn. Hur ska han få samman naturens underbara lyster med det döda, svarta som äter honom inifrån?
