Johanna Holmström har skrivit en biografi om Märta Tikkanen, Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen. Den här gången var uppdraget att skriva mer om Märta Tikkanens liv än om hennes verk. I inledande kapitlet berättar författaren Johanna Holmström om sig själv och hur hon berörts av Märtas texter, att även hon har levt med en våldsam man. Först tvekar jag; ska det handla om Johanna nu? Sedan förstår jag att även hon drabbats av det man lätt drabbas av när man läser Märta Tikkanens böcker, nämligen identifikation med kvinnan i boken. Det är näst intill oundvikligt. Läs mer
En älskad mormor är död. En mormor som tog sonsonen med på turer i skog och mark, och som hade koll på flora och fauna. Vi är med den som sörjer mot slutet av den gamlas liv, när affärerna verkar ha bytt plats eller rent av flyttats undan, när räkningarna och spisens plattor glöms av. Vi är med vid begravningen och den långa mellantiden, när allting var som det skulle. Läs mer
I januari känns gränsen mellan självförbättring och självbedrägeri som tunn och halkig is. Det nya livet ska till varje pris rivstarta, det gamla ska tryckas in som en kasserad möbel i det redan överfulla sopförrådet. Gymmen är knökfulla, parterapeuterna går på högvarv och på nätdejtingsajterna råder full trafik. Läs mer
Att Carl Bildt kan vara besserwissrig, mästrande och arrogant och samtidigt långsint får vi veta i den här ambitiösa boken – genom kommentarer och omdömen från personer nära den förre utrikes- och statsministern.
Få väcker så mycket känslor som Bildt. Han är en mästare på att glida undan svar i intervjuer. Och han har beskrivits som en teflonman vilken skickligt skakar av sig skandaler och misstag.
Det svenska ”deckarundret” som en del av den anglosaxiska världens vurm för ”scandi crime” är sedan länge en tröttsam schablon. Vi som vadar runt i den här utgivningen möts ofta av berättelser som är illa berättade, intriger som passas in med skohorn, tillrättalagda ledtrådar, tondöva dialoger och ofta står ”byggnadsställningen” kvar genom hela berättelsen. Läs mer
Elizabeth George var en gång en av världens bästa deckarförfattare, åtminstone tyckte jag det. Hon debuterade med Pappas lilla flicka, en roman som både var komplex i sin skildring av själva intrigen, och i sin behandling av karaktärerna. Efter det följde en strid ström böcker, alla med paret Thomas Lynley/Barbara Havers som både ankare och segel. Läs mer
I sin tredje roman Aftonland sätter Therese Bohman åter den sexuella lidelsen i spel som en brännpunkt där inte bara manligt och kvinnligt förenas och bryts utan också som ett inslag i ett ödesdrama i skärningen mellan natur och kultur. 
Maria vill bort, att livet ska vara något mer och söker utvägar i en ansträngd och rämnande tillvaro. För detta kan väl inte vara allt? 