En sak jag alltid uppskattat med att läsa Siri Hustvedt är hur hennes prosa – oavsett om det handlat om essäer, fackböcker, romaner eller mittemellan – givit mig en känsla av att sitta och lyssna på en lärd vän lägga ut texten i ett gott samtal. Det finns en muntlig kvalitet i hennes tilltal som gör att även tillkrånglade passager och snåriga ämnen passerar läsfiltret med känslan av att jag kan ju alltid ta upp saken, replikera, fortsätta samtalet och jaga förtydliganden när hon tystnat. Läs mer