[260410] En sak jag alltid uppskattat med att läsa Siri Hustvedt är hur hennes prosa – oavsett om det handlat om essäer, fackböcker, romaner eller mittemellan – givit mig en känsla av att sitta och lyssna på en lärd vän lägga ut texten i ett gott samtal. Det finns en muntlig kvalitet i hennes tilltal som gör att även tillkrånglade passager och snåriga ämnen passerar läsfiltret med känslan av att jag kan ju alltid ta upp saken, replikera, fortsätta samtalet och jaga förtydliganden när hon tystnat. Föga förvånande är just denna kvalitet särskilt framträdande i den här boken, en kombination av sorgebearbetning, elegi och kärleksförklaring efter hennes livskamrat, älskade och make Paul Austers död i lungcancer 2024.
Liksom de flesta som gillar Hustvedt gillar jag också Paul Austers böcker. Att de två verkligen var något slags tvillingsjälar förstärks av den här bokens skildring av deras långa förhållande i ljuset av sorgen. Visst var de olika på många vis – inte minst tempramentsmässigt – men också lika i en lust till att förstå världen och varandra – på det sätt som konstnärer förstår och – i Hustvedts fall – forskare. Skildringen av hur deras intellektuellt och konstnärligt intensiva och lödiga fyrtiotreåriga samliv liksom flätar dem allt tätare samman – hur tankar, formuleringar, undringar och upplevelser vandrar dem emellan, tvinnas och omformas tills ingen av dem längre kan vara säkra på källa och ursprung – är en av flera behållningar av den här boken.
En annan sak är den utvidgade skildringen av förskräckelsen över dödsdomen de båda fruktat, som följer på en rad ”fruktansvärda saker” i deras liv, och hur dödens slutgiltighet utplånar inte bara Paul, utan Paul och Siri, och hur läsaren följer när Siri sörjer sig fram med hjälp av makens efterlämnade spöken: hans texter och brev (och hennes tillbaka, här har vi flätan intakt och materiellt manifesterad), gamla kläder hon sveper sig i, fantomdofter av röken från en Schimmelpenninck och en märklig närvaro av Paul invid hennes säng samma dag som hennes make begravs.
Det vore inte Siri Hustvedt om inte dessa skeenden packats in i bildade, spirituella reflektioner, frågor och associationer i det slags pågående konversation med konsterna, filosofin och vetenskapen som blivit lite av hennes kännemärke. Det känns igen från den av hennes mer fackinriktade böcker jag tycker mest om, Den skakande kvinnan. Men här finns också en mörkare tråd, som handlar om bottenlöst svek och bedrägeri och undergång och skuld, som löper från de ”fruktansvärda sakerna” i privatlivet till kriget i Gaza och förtvivlan över återvalet av ”Nummer 45” som nummer 47 i raden av presidenter i USA.
Mörkret är förstås på sin plats i en sorgebok, men samtidigt är denna sistnämnda tråd onekligen bokens svagaste. Ska man läsa sin första Hustvedt är detta inte förstavalet (då rekommenderar jag hellre romanen Ögonbindeln eller succén Vad jag älskade). Men för de som redan vet med sig att hon är en författare de uppskattar, allrahelst också Paul Auster, är den läsvärd för samtalets skull och för den framskrivna flätan av Paul och Siri som trots allt dröjer sig kvar som en pust av cigarrök under spöktimmen mellan pärmarna.
