Detta är en bok om kommuners slogans. Ska man säga något om den boken måste man kanske ta sig till baksidan, eller läsa mellan raderna. Här finns förvisso slogans som överraskar och därmed för alltid etsar sig in i våra huvuden? Läs mer
Nyligen recenserade jag Jan Henrik Swahns Mitt liv som roman, och markerade en möjlig trend i manligt memoarskrivande. Nu har turen kommit till den portugisiske nobelpristagaren José Saramago och hans Små minnen, som utkommit på Wahlström&Widstrand i Hans Berggrens fläckfria översättning. Det handlar dock inte om regelrätta memoarer utan håller sig enbart till hans yngre år. Läs mer
En man var en prins men vaknar en morgon förvandlad till kung. Det blev inget parti schack den dagen.
Det börjar och slutar vid ett köksbord. Pojken sitter och väntar, han är elva år. Han vill spela hockeyspel med ”världens bästa pappa”. Trettio år senare får han besked om att fadern tagits in på sjukhus. Han tar med sig schackspelet, sånt där kan ju ta tid. Men det blir inget spel här heller. Fadern har fått en hjärtinfarkt och ligger på sjukhuset och dör, och de närmaste trehundra sidorna handlar till sin huvudsakliga del om att hantera och bearbeta denna död. Läs mer
Banglatown är en roman (inte en sann historia, det står i början) om en 23 årig svensk tjej som flyttar till östra London, Banglatown, för att studera psykologi. Hon flyttar sedan vidare i London från det ena boendet till det andra. Hennes pojkvän kommer över, det går åt skogen, det supes lite, det knarkas lite. Banglatown är en klassisk utvecklingsroman – som serie. Läs mer
På 1950-talet berättade vår fröken för oss om hur människor, som levde för flera hundra år sen, trodde på alla möjliga farliga väsen, troll, häxor, huldror och hur man trodde att sjukdomar orsakades av onda dunster. ”Och tänk”, tillade hon, ”så bra vi har det som lever i en modern tid och inte behöver vara rädda för allt möjligt för att vi har kunskaper idag”. Läs mer
Påfallande många av de romaner som räknas till världslitteraturens bästa är inte alls helgjutna litterära verk utan har uppenbara brister i t.ex karaktärsteckning och komposition. Det slut på Röda rummet som Strindberg yxade till är verkligen visset, och den kanske mest intensiva och mångfacetterade roman som skrivits, Dostojevskijs Brott och straff, är ibland ganska så knagglig i både språk och struktur. Läs mer
Huntingtons sjukdom (förr danssjuka) är dominant ärftlig med skada i en enda gen. Risken att få den är 50 procent om ena föräldern har den. Vid de stora folksjukdomarna är ärftlighetens betydelse mycket mer relativ. Läs mer
Seize the day, lyder en av våra dagars slagord. Fånga dagen. Varför vänta med framtiden tills imorgon när vi kan få den idag? Men det finns även andra saker som är viktiga att fånga – exempelvis platsens själ. Nu finns en handbok om hur man gör det. Läs mer
Kristian Lundberg har skrivit ett antal böcker, både prosa och poesi. För diktsamlingen Job nominerades han till Augustpriset och för romanen Yarden fick han Ivar Lo-Johanssons personliga pris.
Och allt skall vara kärlek är en fristående fortsättning på hans tidigare roman Yarden. Det går utmärkt att börja läsa Och allt skall vara kärlek, själv blev jag så nyfiken på att få veta mer att jag direkt efter den började läsa Yarden. Läs mer
”Sådan var ju min natur: att längta efter en annan plats.”
Ett mer passande citat kan man nog knappast hitta.
En man ung och något äldre ständigt på väg, till eller ifrån något. En Herul, en Vandrare och Resande jäktar omkring på boksidorna. Det är vemodigt, smärtsamt självutlämnande såväl som spännande och stundvis farsartat roligt. Som när Jan Henrik, som jag-berättaren heter, blir omcyklad av en sjuttioårig dam och blir förnärmad i sin skrala manlighet. Han tar sats och kommer förbi kvinnan, som dock svarar på attacken. Det slutar med att han fuskgenar rakt över en rondell, men den gamla damen kommer trots det i kapp och ”vinner”. Läs mer