[140410] En del författare är som ostaffärer. De saluför samma vara, fast i olika varianter. Den här boken är väl lagrad, i alla bemärkelser.
Hills böcker ges inte alltid ut i den ordning de skrevs. Dödens bok och dess föregångare, De dödas samtal, skrevs redan 2002 respektive 2003. I Hills bibliografi hamnar de här böckerna någonstans i mitten.
Dödens bok utspelar sig i Dalziel-land, som de flesta andra av Hills böcker. Läsaren känner igen världen, det är Mid-Yorkshire, poliserna är väl bekanta, och brottslingarna en blandning av dumhet, ondska och rättrådighet. Som alla Hills böcker har den här humor, bildning och ett par olika gåtor som ska lösas. För att återgå till ost-liknelsen så är detta en skarp, lagrad whiskeycheddar som en Hill-fantast inte kan ha någonting emot. Föregångaren bildar här ett bakland, ett fylligt sådant som gör att gåtan kan unna sig att bli ännu mer komplex. Lite som om korna som gav mjölken till osten hade ett bra liv och fick ekologiskt foder. För det som saknades i den förra finns i övermått här: flera trovärdiga intriger och framför allt en upplösning som ger åtminstone mig tårar i ögonen.
Franny Roote är närvarande, Pascoes fascination, ja besatthet av honom är själva ramen. Jag har tyckt tidigare att den tråden blivit en smula tråkig men här får historien ett crescendo värdigt en opera. Ordmannen som var huvudskurken i den tidigare boken finns med här också, och när upplösningarna dundrar in är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Boken är lång men slutet väl värd ett par transportsträckor, och efter att ha slagit ihop boken finns den ändå kvar, som eftersmaken på en dyr mögelost: det är bittert men samtidigt ganska underbart.
Dalziel är i högform: bitsk, burdus, otrevlig men man anar (hoppas på) ett hjärta någonstans i det voluminösa bröstet. Pascoe och Wield, Hat Bowler och Novello – de är som de alltid är men lyckas ändå fördjupas en smula, vilket är skickligt av Hill. Att efter bok efter bok skriva som samma poliser utan att läsaren uppfattar dem som förutsägbara – det är skickligt.
Det här är alltså en Hill i högform. Tillsammans med De dödas samtal är det här väl spenderad tid i Dalziels sällskap: om jag kanske tycker att Hill har en tendens att bli en smula ordrik och akademisk emellanåt på bekostnad av den rena deckargåtan, så förlåter jag honom allt i de sista kapitlen. Allt.
