[160418] Det är trehundrafemtio år sedan människorna på den avlägsna ön brände kvinnor som häxor. Nu har politiker beställt ett monument till minne av de som blev offer för häxjakt och de lysande bålen i mörkret.
” – Min mor blev en firad och uppburen konstnär. Född i fel tid hade kung och prästerskap troligtvis dömt henne till döden. Häxprocesserna är inget annat än överhetens förtryck och samhällets fruktansvärda törst efter syndabockar, någon att ge skulden för olyckliga omständigheter. Jag vill att ni skall komma ihåg det när ni tittar på min mors flamma som skall brinna här på ön i all evighet.”
Det är konstnären Lydia Blancs son Tristan som håller tal på invigningen av monumentet, han är tillsammans med sin assistent inbjuden från New York istället för modern som inte längre är i livet.
Ön det hela utspelar sig på ligger i Norra ishavet. En absolut avfolkningsbygd där knappt hälften av husen står tomma, och där många av dem som bor kvar önskar och drömmer sig bort till mer spännande och ekonomiskt fruktbara platser. Förr levde folk på fisket, men den har tagits över av flytande fiskfabriker. Ett tag hoppades man på oljan, nu får man lita till turistnäringen.
En av dem är Maren, hon är hotellreceptionist och huvudperson i Lina Josefina Lindqvists debutroman Skarv. Lindqvist är född 1980 i Umeå, hon vann stadens novelltävling 2013. Berättelse, språk och form interagerar till en snygg helhet och fullgången debut på trehundrafyrtio sidor.
Egentligen handlar det hela mest om Marens längtan bort från ön. Hon och kompisen Bodile sparar pengar för att ge sig av, de vet bara inte riktigt vart än. De pratar om storstädernas livgivande larm som närmast paradisiskt. Men också att man där kan få vara anonym i massan, något omöjligt på den lilla ön. Under tiden de funderar och försöker bestämma sig arbetar Maren på hotellet. Hon bor med sin mor och bror, medan fadern plötsligt försvann med sin bors fru. Mamma Jorunn är mentalt vek och ligger mest hemma under täcket, brodern Finn som bor på övervåningen ser hon inte så mycket av. Han har tagit faderns plats i företaget farbrodern och han hade tillsammans. De kör turister med båt till fåglars häckningsplatser. Att det är en gravt vemodig berättelse behöver kanske inte sägas. Så många drömmar som drömts förgäves.
Inte mycket händer på den karga ön; det är mestadels vardagslivets rutiner i all sin futtighet. Maren har tagit på sig ansvaret för ett numera ganska stort antal vildkatter som har flyttat in i farföräldrarnas övergivna hus. Där är allt kattskit. Hon får ta på sig andningsskydd när hon går dit för att ge dem mat.
En före detta öbo, Geir, kommer tillbaka för att begrava sin far. Tycke mellan honom och Maren verkar uppstå. Och hennes resekompis in spe, Bodile, förälskar sig i Finn och lägger ner sina resplaner.
Och så är det ju det där med monumentet över offren för häxbränningen som skall planeras. Konstnären Lydias son Tristan med assistent är kanske det mest spännande som har hänt i trakten på många år. Lina Josefina Lindqvist tecknar på ett läckert vis hans rörande historia och till synes extrema karaktär. Han har själv tre hotellrum där han breder ut sina prylar, bland annat ett antal udda musikinstrument. Han luktar kloak och går omkring i de dagsljusa nätterna i sin enorma trekantiga hatt. En sådan där figur som det skulle vara underbart att få spela på film.
Men lite dramatik bjuds vi trots allt på. Maren är i det gröna huset för att mata katterna, men huset är tomt sånär som på all kattskit. Hon råkar tappa sin cigarett och det sprakar till och tar sig och huset brinner ner.
”Hon betrakade den rasande förstörelseprocessen med en tilltagande stillhet i kroppen. Brännässlorna i trädgården var översållade med larver som glödde och vred sig över de förkolnade bladen, som om de var små avkommor till den stora brandfjärilen, med uppgift att föra släktet vidare. Askflagor seglade uppåt och iväg från huset, som svart snö. Den tunga rökpelaren måste synas milsvida omkring mot den blekgrå himlen och skvallra om att det brann på Marens ö.”
Jag brukar vanligen ha problem med, vad jag kallar, gammaldags romaner likt denna. En roman där många gånger miljö och personbeskrivningarna väger tyngre än en framåtskridande historia. Men framförallt där det strösslas med ett otal detaljer om allt och inget, det som gör att många böcker får ett så högt sidoantal. Jag kan tröttna ganska rejält när böckerna blir för tjocka, för att författaren har fått orddiarré och inte förmår koncentrera. Men det finns ju också fördelar med dessa ordtyngda berättelser som breder ut sig över hundratals sidor; man umgås längre tid med karaktärer och miljöer än man hinner i de till volymen tunnare verken. Man lär kanske känna dem mera på djupet och om det dessutom är så välskrivet som i Lina Josefina Lindqvists debut smälter mitt motstånd ner till ett intet.
Skarven i bokens titel står uppstoppad i hotellfoajén. Den hade också, i tydlig koppling till häxjaktens kvinnor, fått klä skott för diverse samhällsfrustrationer. Våra ständiga behov av syndabockar
”De skyllde sin marginalisering, sin dåliga ekonomi, utfisket och vanmakten på fågeln.
– Det finns de som ger sig ut mitt i natten. Till skären. Med paraffin och vassa nålar. De letar upp skarvbon och ger sig på äggen. Doppar dem i oljan. Sticker med nålarna.”
