Globalisering som föder förnedring

[050609] Storföretagen jobbar hårt på sin image i dessa dagar. Inte konstigt, egentligen, varumärkets värde kanske mer handlar om image än vad de levererar till konsumenterna. Så hur bemöter de den kritik som ständigt dyker upp i olika former i olika länder? Har vi som konsumenter någon möjlighet att påverka dessa storföretag?

Och varför skulle vi vilja göra det, resonerar uppenbarligen tillräckligt många konsumenter. Annars vore de inga storföretag. Som en liten uppvärmning kikade jag på filmen Supersize Me, av Morgan Spurlock. Han fick idén till sin dokumentärfilm när några personer åtalade McDonalds för att ha orsakat dem fetma. Under en månad åt Spurlock alla sina måltider på McDonalds. Vikten ökade kraftigt och han fick problem med levern. Dessutom – huka er gubbar – fick han problem med potensen.

Hamburgerkedjan blev skakad men gick till motattack på bred front. Från att gå till motattack i sakfrågan till att införa nya och nyttigare rätter på menyn. I Sverige påbörjades ett samarbete med World Class gym. Sist men inte minst har man engagerat ”supermodellen” Heidi Klum för kommande reklam. McDonalds har hamnat i utförsbacke och i Sverige ska sex matställen läggas ned.

Varumärket är storföretagets styrka, men samtidigt dess svaghet. Ju större, desto känsligare blir kopplingen mellan produktion och konsumtion, tycks det. Här öppnar sig möjligheterna för konsumenter att göra sig hörda. Det har den norske filosofen och världsmedborgaren Johan Galtung agiterat för under många år och med globaliseringsrörelsen växer hans idéer alltmer till en politisk kraft.

En viktig utgångspunkt för kritiken av storföretagen är undersökningar av företagens produktion och villkoren för dem som arbetar där. Med sin ”svarta bok” har Klaus Werner och Hans Weiss gjort ett imponerande arbete i sina undersökningar av företag inom olika branscher – som Shell och Nike. Det mesta av materialet har de hämtat på Internet. Rubrikerna är fyndigt formulerade samtidigt som de klart antyder vad det handlar om. Några exempel: Mänskliga försökskaniner (läkemedel), Smetiga affärer (olja), Att äta eller ätas (livsmedel).

Det lättsamma anslaget till trots är det ingen kioskdeckare. Å andra sidan gör det breda tematiska att man inte behöver läsa hela boken i ett svep. Lika lekfullt skrivet som tragiskt till sitt innehåll är kapitlet om leksaksindustrin. Texten är skriven som om den vore hämtad från sagornas värld, en värld som kan vara grym men som ändå har något hoppfullt slut. ”Det var en gång en fattig flicka som hette Xiao Shen. Hon bodde i den lilla bondbyn Zhongyuan i mitten av Kina. Hennes liv var inte lätt.” Så börjar det, och resten är en resa allt djupare ner i social misär. Flickan beger sig hemifrån och hamnar Shenzhen, som ligger i en frihandelszon i södra Kina nära Hongkong.

Från morgon till kväll arbetade Xiao Shen på leksaksfabriken med en lön som knappt gick att överleva på. Än mindre att skicka hem några pengar för. Företaget ville skydda sig från risken att de anställda skulle stjäla med sig leksaker från fabriken och höll arbetarna inlåsta. Fönstren förseddes med galler och nödutgångarna spärrades. De fick bo på de övre våningarna. Fabriken innehöll lättantändliga vätskor och en natt utbröt en eldsvåda. Det fanns ingenstans att fly. Tvåhundra personer, de flesta kvinnor, fanns i fabriken. Elden krävde 87 liv och 47 allvarligt skadade. Det dröjde tre år innan det italienska leksaksföretaget Chicco betalade skadestånd på drygt 1.000 euro till de drabbade.

Boken innehåller mängder av liknande exempel om förnedrande behandling och om skövling av fattiga bönders mark. Är vi villiga att betala detta mänskliga pris för att kunna handla varor för en billig penning? Och vad betyder detta mer långsiktigt? Många i USA upplever nog att billiga varor från andra delar av världen leder till den brända markens politik, som när varuhuskedjan Wall Mart pumpar ut billiga varor samtidigt som de tidigare inhemska leverantörerna tvingas stänga sina fabriker.

Lösningen är knappast att återgå till nationella och slutna handelsområden. Men storföretagen utnyttjar de skillnader i marknadsvillkor som blir tydliga när globaliseringen bryter sönder de nationella marknaderna. Det är smärtsamt både i de nya producentländerna och i de gamla konsumentländerna. Åtminstone för alltför många personer. Klassklyftorna växer på bägge håll. Här finns kärnan till den sociala och politiska oro som alltmer sprider sig. Ett politiskt lågvattenmärke visades upp när socialdemokraten Göran Persson och moderaten Fredrik Reinfeldt i TV debatterade arbetslösheten som om den bara vore ett nationellt dilemma.

Som motvikt till fördummande svenska politiker finns nu exempelvis Storföretagens svarta bok. Boken har dessutom kryddats med beskrivningar av de ”svenska” företagen ABB, AstraZeneca, Ikea, Sandvik, Sony Ericsson och Statoil. De har Klas Rönnbäck letat fram och skrivit.

▪ Christer Wigerfelt

Storföretagens svarta bok
Klaus Werner, Hans Weiss
Storföretagens svarta bok
Övers: Stefan Lindgren
Ordffront 2005

Taggar
Dela den här artikeln: