Ett nära porträtt av en vän

böcker.vinjett

[131106] ForfattarportrattDetta är en vänbok fast på samma gång en biografi över Björn Afzelius som gick bort för snart femton år sedan men som ännu är en av de mest spelade svenska artisterna på Spotify.
För att inte tala om hur populär han fortfarande är i både Norge och Danmark.

Gunnar Wesslén är journalist, författare och TV-producent och var en av Björn Afzelius bästa vänner under många år och trodde han kände honom väl, men har upptäckt att det var mycket han inte visste om sin vän.

Samtalen med Björn Afzelius andra vänner, genomläsningen av allt skrivet av artisten- och den progressive textförfattaren – och researchen för denna biografi har gjort att han ”fått en ny kamrat”, som han skriver i förordet.

”Och ändå borde jag kunnat förstå mycket mer, mycket tidigare. När jag idag läser igenom hans texter så märker jag hur nära hans liv de låg. Den ångest han visar i exempelvis ”Feberdansen” kände han själv, det var inte bara en skapad, poetisk berättelse.”

För Björn Afzelius var bra på att dölja mycket av sig själv.

”Barndomen, rädslan att inte duga, att tycka ”fel” saker, sveken mot framför allt kvinnor och delvis sina barn – saker som Björn skämdes för och inte ville erkänna för någon. Därför blir den här boken en berättelse om en god man – men bara en människa.”

I första kapitlet kastas vi in i en resa till Kuba med thrillerinslag. Björn Afzelius och hans gode vän Olle hade av biträdande utrikesministern Pierre Schori – som var vän till Björn –  fått frågan om de ville smuggla in pengar till den demokratiska, socialdemokratiska oppositionen på Kuba. Pengarna skulle användas till att trycka upp deklarationen om de mänskliga rättigheterna i stor stil på spanska. De lyckades med detta. Pengarna var väl gömda i Björns gitarr. Detta blev sista gången han besökte Kuba, ett land han älskade och hade varit i många gånger. När han kom hem igen skrev han boken En gång i Havanna i romanform, som kom ut 1993, och var ett hårt angrepp på Castroregimen.

Solidariteten med den kommunistiska regimen på Kuba hade han successivt tappat sedan första besöket där 1978 ihop med andra proggartister som Mikael Wiehe, Ulf Dageby från Nationalteatern och Bertil Goldberg från Nynningen, då de inbjudits officiellt till landet för att spela på världsungdomsfestivalen.

Dock skulle hans solidaritetsarbete för andra länder i Latinamerika aldrig sina. Tillsammans med Mikael Wiehe – men också på egen hand – skänkte de intäkterna för varannan av de hundra konserter de gjorde genom åren till bland andra Frente Democratico Revolucionario, Nicarauga, El Salvador, ANC i Sydafrika, Chilekommittén, Amnesty och Röda halvmånen.

Men det var i det lilla samhället Hakarp, utanför Huskvarna i Småland allt började. Björn Afzelius talade ogärna om sin barndom och det var inte så konstigt då han på många sätt var en privat människa. Men ibland kom det fram, som Gunnar Wesslén skriver, att hans föräldrahem var kärlekslöst. Pappan Svante var konstruktör på bruket i Hakarp och mamman Ulla var hemmafru. Björn hade en yngre bror, Bengt.

Hakarp var ett mycket traditionellt brukssamhälle där nästan alla män jobbade på Fabriks AB Stensholm och i princip alla kvinnor var hemmafruar.

Det var 50-talets ideal – och klasskillnaderna var stora; brukspatron bodde i ett stenhus och körde Mercedes, direktören bodde i en villa och körde Ford och ingenjörerna bodde i lägenhet och skaffade sig med tiden en Volkswagen. 

Det var naturligt att barnen fick stryk. Så även Björn Afzelius, som blev ordentligt misshandlad av en lärare och fick stryk av sin pappa när det ansågs befogat.

Men också mamman satte skräck i sin äldste son genom att sätta upp honom på hatthyllan när hon tyckte att han varit odygdig. På så sätt uppkom svindel som Björn sedan led av under resten av sitt liv.

Idrottsintresset väcktes där i Småland. Men Jantelagen satte också spår i honom ”Glöm inte att du bara är en hakarpsbonne” brukade hans pappa säga – och varje gång det gick bra för Björn senare i livet poppade denna nedtagningsreplik upp.

När Björn Afzelius var åtta år flyttade familjen till Hökarängen utanför Stockholm, där han snabbt lärde sig tala stockholmska. På tioårsdagen fick han sin första skiva ”Diana” med Paul Anka. Vid denna tid fick han också sin första politiska skolning av sin farfar Erik, plåtslagare och socialdemokrat.

1961 flyttade familjen till Landskrona. Här fick Björn, liksom han fått i Hökarängen, stryk i skolan till att börja med, för sin dialekt. Men efter tre månader hade han lärt sig grötig skånska och bestämde sig då för att aldrig mer byta dialekt.

Detta är i mycket stora drag den uppväxt som formade den framtida musikern, poeten, vänstermänniskan och kvinnokarlen Björn Afzelius. Naturligtvis finns så mycket mer än detta på och mellan raderna i boken. Popmusiken kom in i hans liv på 60-talet och han uppbär stora likheter med Hep Stars Svenne Hedlund, i synnerhet vad gäller frisyren, på bilderna från då: Moxie och Thunders, hette de första två banden han var med i – som bl a fick vara förband till mer kända svenska popband – och via gruppen Lille Mats i Malmö – där TV-journalisten Sven Melander var med – ledde det – via jazzrockgruppen Spridda Skurar så småningom fram till mötet med Mikael Wiehe och bildandet av Hoola Bandoola Band.

Då var det 1970. Och Björn Afzelius hade skrivit in sig på universitet i Lund för att läsa engelska och bli lärare i ämnet. Men så mycket mer hade hänt i världen: bl a 68-revolten i Paris – och även i Stockholms kårhus, protesterna mot Vietnamkriget med mera, med mera.

Och Björn Afzelius hade väckts politiskt. Även om hans småborgerliga uppväxt i såväl Småland som annorstädes hade fått honom att älska raggare och amerikanska raggarbilar och även countrymusik. Och någon kollektivist var han inte, menar Marianne Lindberg de Geer, som är mor till hans äldsta dotter Rebecca – Björn flyttade in i det kollektiv Marianne bodde när de träffades.

”Björn var så långt ifrån en kollektivmänniska man kan komma. Hans idealbild var en vanlig man som levde i en kärnfamilj med sin kvinna – helst i en villa. Men så blev det inte, minns Marianne.”

Han skrev en av sina låtar – ”På stormiga vatten” – som en kommentar till tiden i kollektivet, som blev mycket kort. Han spelade in den i countrytappning. Han skrev själv om det i efterhand.

 Medvetet skrev jag den som en country – ett av kollektivets hatobjekt bland de olika musikformerna. Kanske för att countryn i USA är en av arbetarklassens favoritstilar.”

”Kvinnorna” heter ett kapitel i boken.  I en kommentar till sin egen sång ”Exil” skrev Björn Afzelius:

”Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta en konsument av kvinnor.”

Familj och kärlek lyckades han aldrig förena. Författaren skriver att Björn – trots sin vänsterpolitiska åskådning och radikala framtoning – hade en dröm om att bli den store patriarken. Som tog hand om sin familj och sina vänner och satt i ett stort hus och kallades Don Afzelius och löste alla problem och försörjde alla och fick obrottslig lojalitet och kärlek tillbaka.

Så blev det inte. Utan det blev ett rockstjärneliv med oräkneligt många kvinnor.

”…ibland tror jag att Bill Wyman i Rolling Stones är den ende som haft fler kvinnor på sina turnéeer än Björn Afzelius” skriver Gunnar Wesslén.

Den kvinna han öppnade sig mest för var Marianne Lindberg de Geer. För henne berättade han att hans mamma Ulla tog sitt liv – men inte för sina döttrar, som fick veta det via Marianne. I sången ”Exil” från 1984 är texten helt och hållet dock, en berättelse om Björns mammas öde.

Men under deras förhållande, avslöjar Marianne, var Björn Afzelius notoriskt otrogen.

”Vi var tillsammans – och inte tillsammans – i en salig röra i tio år…När det tog definitivt slut mellan oss i mitten på 80-talet var jag psykiskt instabil i ett år…När jag var höggravid med Rebecca var han ihop med andra kvinnor och gjorde sedan slut med mig – via telefon.”

Den gamle bankrånaren Clark Olofsson, som citeras i boken, har en intressant kommentar om Björn – som han träffade.

 ”Allt jag såg när det gällde Björn stärkte min bild av att det var killarna som räknades för honom. Kvinnorna hade helt andra roller för Björn. Jag kunde se likheter med en rad av de gamla tjuvarna. De flesta av dem kom från inte bara kärlekslösa hem utan från hem som knappt existerade. De lyckades nästan aldrig ha några förhållanden med kvinnor värda namnet.”

Björn hade dock två stora kärlekar i sitt liv som han aldrig svek: döttrarna Rebecca och Isabelle. Och Isabelle bodde med honom större delen av sin uppväxt eftersom hennes mamma inte var i stånd att ta hand om henne. Döttrarna har ett eget kapitel i boken och uppenbart är att de minns sin pappa med stor kärlek, men också att han var en frånvarande far som ofta glömde deras födelsedagar. Och att alla olika flickvänner han hade genom åren gav dem en grumlig bild av honom, men att de ändå till sist minns honom ljust och att det var chockartat för dem när han fick lungcancer och dog efter ett och ett halvt år.

Björn Afzelius var en kontroversiell människa och ett komplicerat livsöde, vilket framgår tydligt av denna berättelse. Men det finns också en relativt fullgod redogörelse för hans musikerliv i denna biografi – fast boken haltar emellanåt. Är det en vänbok eller en biografi? Jag tror att författaren inte riktigt har vetat hur han ska ha det. Men han har gjort ett gott försök.

Dessvärre innehåller boken alltför mycket korrekturslarv. Texten borde ha korrekturlästs mycket bättre – det är min främsta invändning och kritik.

▪ Leif Wilehag

bokomslag

Gunnar Wesslén
Björn Afzelius
En God Man (och bara en människa)
Norstedts 2013

 

Boken innehåller även en CD med liveinspelningar av:

Sång till friheten
Flickan från landet i norr
Nattlig visit
Fågel fenix
Vargen
Damen med hunden
DSB- Blues
Barn Av Vår tid
Folkens kamp

 

Porträttet av Gunnar Wesslén är fotograferat av Pavlos Eftimiou

Kategorier
Dela den här artikeln: