Norén på mytologiska spår

Sektion: Böcker

[140131] Lars Noréns Ingen väver samman ett historiskt-mytologiskt arv med en essäistisk och lyrisk gestaltning av samtidens intellektuella och moraliska tillstånd. Jag utgår ifrån att den kommer att räknas som omistlig i den mån man i framtiden intresserar sig för hur det är att vara människa i det tidiga tjugohundratalets Sverige.

Utgångspunkten är hur skärvor av myter, idéer och tankeströmningar bildar en osäker grund för förståelsen av tillvaron i en tid som präglas av värderelativism, för att inte säga värdetomhet. Framtiden är mer oviss än någonsin. Föreställningar, tros- och värdesystem ur det förflutna blir tillflykter, Norén talar om den lugnande myten som visar sig vara en sanning.

Bokens titel leder förstås tanken till Odysseus, som kallar sig Ingen innan han kör in den glödande bjälken i jätten Polyfemos öga. Därmed skapar han också en bestående mytisk bild av hur den mångförslagna människan besegrar naturens vidunder. Men det är med lögn som Odysseus segrar och, som Eyvind Johnson visar i Strändernas svall, är Odysseus en mordisk hjälte, som slog ihjäl Hektors son mot Trojas mur, det onda samvetet blir den rastlöst resande människans eviga plåga.

Bokens text rinner fram över sidorna med ojämn högermarginal och utan stycke- eller kapitelindelning och inledningsvis utan punkter, bara kommaterad. I inledningen vrids och vänds den mytologiska och filosofiska bakgrund som sedan följer med in i skildringen av ett samtida liv där predikament som det ökade tiggeriet på gatorna aktualiserar frågor om människovärde och de etiska komplikationer som inryms både i att ge och att se bort.

När statsvetaren Bo Rothstein föreslog att givandet skulle kriminaliseras fick han med rätta hård kritik emot sig. Men han är inne på något som får en fullödigare och mer tragisk tolkning hos Norén, människans benägenhet att använda sig av andra för sina egna syften. Tidigt i boken lyfter han ur den grekiska myten fram den unga Pelopea, som av politiska skäl våldtogs av sin far Thyestes, och när hon förstod vem förövaren var tog sitt liv.

I klick- och gillakulturens tid frodas en oreflekterad narcissism, där vi vampyriskt begär andras tid och bekräftelse. Det känns bättre att se sig själv genom andras gillande än med den kritiska självreflektionens blick, den som i korta stunder av klart seende kan bli olidligt plågsam. Som ingen annan förmår Lars Norén koncentrera text kring den sortens förtärande självinsikt och lägga den i varv på varv runt en alltmer ångestladdad själ.

Existentialistfilosofen Heidegger beskrev människan som inkastad i en i grunden obegriplig tillvaro. Situationen förutsätter Noréns text, men han stannar inte där, i det olidliga. Han formulerar en humanistisk förståelsestrategi, där människan kan definiera sitt värde genom att välja bort det självförverkligande som baseras på att andra görs till redskap och offer.

Ingen är också en sinnrik lek med litterära och historiska allusioner. ”Jag har stannat inom mig som en av de där klockorna i Hiroshima” säger berättarjaget. En av de mest älskade dikterna i den svenska litteraturhistorien, Erik Lindegrens Arioso, där alla tågen gått och alla klockor stannat, sätts i omedelbart samband med de söndersmälta klockorna i Hiroshima och görs till en del av berättarens identitet. Det är fint.

▪ Christian Swlander

BokomslagLars Norén
Ingen
Bonniers 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: