Sven Wollter bakom scenen

böcker.vinjett

[140210] Den första scenroll jag såg Sven Wollter i var som Gustaf III, teaterkungen med stormaktsdrömmar. Det var på Göteborgs stadsteater år 1973. Senast jag såg honom på scenen var i Påklädaren på samma teater år 2013 tillsammans med Tomas von Brömssen.

Fyrtio år däremellan, fyllda av teaterroller på olika scener, men också film- och tv-roller som gjort honom känd och älskad. I januari fyllde han åttio, och då kom också den som memoarbok betraktad synnerligen annorlunda Pojken med pilbåge. Eftertankar i ord och bild.

Det finns något rejält och jordnära hos Sven Wollter, som jag tror betytt mycket för hans popularitet. I roller som den indelte soldaten Rask och den trulige Gusten i Hemsöborna var han väldigt lätt igenkännlig som vanlig kille, lite osmord i käften men med gott hjärta. Jag tror också att det finns något i hans förhållningssätt till sina rollgestalter och sin skådespelaridentitet som bidrar ytterligare till att han har lätt att nå fram till publiken. Han mytifierar inte och mystifierar inte. Han öppnar och begripliggör sina karaktärer, förhemligar dem inte och förheligar varken dem eller teatern som sådan.

Pojke med pilbåge består av ett sextiotal betraktelser av rikt varierat slag. Här finns barndomsminnen och teaterminnen, politiska funderingar, kärleksberättelser och kärleksförklaringar. Sorgen efter dottern Ylva som avled bara trettio år gammal i sviterna av anorexi och efter hustru Viveka Seldahl som gick bort bara 57 år gammal år 2001 lyser igenom på många håll i texterna. Inte minst väcker de döda självrannsakan, vilken skuld har man som förälder när ens barn inte riktigt orkar leva, är det ett svek att redan året efter en älskad hustrus död djupt förälska sig i en annan kvinna och inleda ett nytt förhållande?

Sven Wollter är öppen med sitt dåliga samvete, men också med sin livslust, sin fundamentala glädje över att vara en tänkande och kännande varelse, hur smärtsamt det än kan vara att veta att livsresan går mot sitt slut och vara övertygad om att när ljuset en gång slocknat så förblir det släckt. Kommunisten och materialisten Sven Wollter är lyckligt fri från religiösa förvillelser. Men som de flesta andra undgår han inte den mycket mänskliga förhoppningen om att en gång åter få träffa de älskade som gått före. Drömmar finns ju, oberoende av förnuftet, och att erkänna detta faktum låter sig ju väl förenas med en övertygelse om att också drömmarna dör med kroppen.

Sven Justus Fredrik Wollter föddes som fjärde och yngsta barnet till Elsa och Kjell Wollter den 11 januari 1934. Familjen bodde i Göteborg, först i Långedrag och sedan på Spaldingsgatan 15a i Johanneberg. Sven gick i Hvitfeldtska läroverket, en skola med pennalistiska lärare och där klasskillnader tydliggjordes. Sitt första jobb hade han som springpojke i en mjölkaffär på Gibraltargatan.

Hans far hade varit redaktör på Helsingborgs dagblad och fembarnsfar, när den unga Elsa anställdes som barnflicka i familjen. När de inledde ett förhållande blev redaktör Wollter utkastad och fick sluta på tidningen. Han drog sig fram som tågvirkesförsäljare och hade författardrömmar. Han skrev ett skådespel som refuserades av Göteborgs stadsteater och som Sven fortfarande har i behåll. Långt senare skulle hans mor berätta för honom att fadern hade önskat bli skådespelare, vilket han själv aldrig sade något om till sina barn.

Det är rörande när Sven berättar om hur hans mor någon gång i början av 1940-talet blev tvungen att dra ut alla sina tänder och sedan fick använda lösgom som inte passade och plågade henne. Inte konstigt att man som vuxen kommer att se välvilligt på ett land som Kuba med fri sjukvård och väl utbyggd social omsorg.

I boken citerar Sven Wollter favoritdiktare som Fröding och Dagerman. Han skriver känsligt och inlevelsefullt om hur de konfronterades med livets hårda villkor och om hur de fick ge vika inför en destruktiv och känslokall omvärld. En annan diktare som får ta plats är givetvis Bertolt Brecht. Sven Wollter spelade Galilei i en bejublad uppsättning på Angereds teater på sjuttiotalet, och då fick Viveka Seldahl sitt stora genombrott i Ralf Långbackas uppsättning av Den heliga Johanna från slakthusen på Göteborgs stadsteater. Den odogmatiske kommunisten Brecht blev förebildlig med sin bekännelse till det kritiska sinnelaget och det starkare argumentet.

Titeln Pojke med pilbåge syftar på barndomens Robin Hood-äventyr, men också på en livshållning som följt med sedan dess, det är rätt att ta från de rika och ge till de fattiga. En samhällsordning som gynnar de rika på de fattigas bekostnad måste förkastas och bekämpas. Sven Wollter har stått många timmar utanför Systembolaget och sålt Proletären, när nu borgerliga vindar råder och socialismen trängts tillbaka viker han inte, som många andra gjort, från sin övertygelse. Kanske hinner han få uppleva en ny politisk vindkantring, med friska vänstervindar.

I väntan på det lever han i ett lyckligt äktenskap med Lisa Wede, och i boken finns några i faksimil återgivna blad ur vad som bäst kan beskrivas som en kärleksdagbok i brevform, riktade till Lisa i början av deras tid tillsammans. Det är härligt förälskad text, nästan tonårsnaiv i sin uppriktighet och heta längtan. Jag kommer att tänka på vad Simone de Beauvoir skrev: hjärtat har ingen ålder.

Förra året tilldelades Sven Wollter den kungliga utmärkelsen Litteris et artibus. Att republikanen och socialisten Wollter skulle komma till slottet och tacka och bocka var givetvis uteslutet. Medaljen begravde han i sin mors grav på Kvibergs kyrkogård. Hon var som många kvinnor på fyrtiotalet varmt intresserad av de små kungliga barnen på Haga.

▪ Christian Swalander

BokomslagSven Wollter
Pojke med pilbåge.  Eftertankar i ord och bild
Ordfront 2014

Kategorier
Dela den här artikeln: