[140314] Den spelfilm som nu går upp om Yves Saint Laurent, YSL, och Oscars-belönade La grande belezza har en rad berörningspunkter, bland annat förutsätter de existensen av en utrerad överklass.
Flera dokumentärer om representanterna för de stora modehusen (utöver YSL de om Karl Lagerfeldt och italienaren Rudolph Valentino) presenterar sig i snarlika omgivningar av gränslöst överdåd och kuriösa personligheter, människor vi vet finns men av naturliga skäl ganska sällan möter.
Den stora skönheten betyder den älskade unga flickan som gick förlorad, men givetvis också staden Rom, livet i Rom och det är inte första gången det skildras på film. Sorrentino går i Fellinis spår, men även spanjoren Almodóvars i sin dragning till vanskepnad och groteskt förfall.
Dock lägger han ett annat artilleri i bildspråket och arbetar inte alls med föregångarnas ironiska distans. Hans skildring är sorglig, tung och barock, den handlar om ett förtvivlat förfall. Ingen kan vara så ledsen som Jep Gambardella, umgängeslivets kung i en stad som ruttnar inifrån.
Filmen rymmer ett större allvar än man omedelbart tänker på. Colosseum är storslaget, men en grym avrättningsplats. Rom är vackert, men fascismens amoraliska inramning.
När jag tänker tillbaka på på sjuttiotalet, då Rom blev en andra hemstad för en tid, finner jag med hjälp av bara en grabbnäve ur minneskorgen: alla feminister med städhjälp i form kortvuxna svartklädda kvinnor från landet, amerikanskan på barnens lekskola vars man flyttade tillbaka till mammas säng när de blev oense, de kultiverade ledarna för den utomparlamentariska vänstern med glassiga tidskrifter om handeldvapen under soffborden, en kvinna på radion, gift med Palme-beundraren och kolumnisten på magasinet L’Espresso – i deras palä-liknande villa smög hennes mor runt som en skugga av sitt forna jag.
Hon hade inte varit utomhus sedan andra världskriget, då hennes man donerade större delen av deras förmögenhet för att elektrifiera landsbygden de härstammade från.
Sedan Alberto Moravia, då gift med en yngre författarinna av feministisk åskådning, som knappt vågade visa sig i deras gemensamma salonger, medan nobelbelönade Dario Fo öppnade plånboken för den röda terrorismen. I varje chict umgänge ingick homosexuella par, gärna manliga, samt ett antal terrorister, man kunde fortsätta i det oändliga…
En notis jag särskilt minns löd: ”En prinsessa i Rom har svimmat på grund av utebliven invitation vid drottning Elisabeths besök.”
Slutligen lät aktade poeten Nelo Risi undslippa sig på terassen med utsikt över Piazza d’Espagna: ”Jag måste avslöja, jag har nu lämnat vänstern…”
Sorrentino kan inte undvara dessa människor, deras värld av illusioner och kvalificerat hyckleri, de har funnits och de finns. En gång bar de en charmerande appell till oss nordbor, nu är det över tjugo år sedan jag besökte Rom och hör bara sorgliga nyheter om hur staden gått i förfall, turistifierats och köpts för pengar.
Det är också vad modehusen utstår. Deras kundkrets finns visserligen men räcker inte längre till. Parfymer, väskor och skräp får stå för de breda inkomsterna för att hantverket skall föras vidare, det som är konstformen, som vi står mållösa inför.
Att inte kunna anamma denna skönhet, baserad på timmars hantverksmässigt arbete och kunnande för att man inte förmår inhandla den till privat bruk hade vittnat om en fattigdom långt värre än vad den begränsade plånboken indikerar. Det skulle ådagalägga en dödssynd, nämligen avunden.
Där har det sitt sista och förmodligen enda existensberättigande, detta märkliga menageri som far jorden runt till (ofta televiserade) bröllop, dop och begravningar. Det är tack vare dessa människor man kan upprätthålla ett hantverk så minutiöst att det framstår som ett mirakel. I egenskap av barnbarn till en skräddarmästare måste jag ställa mig såväl försonlig som fascinerad av klassen som sådan, men kanske än mer till deras specifika vikt i form av underhållningsvärde!
Men tillbaka till modeskaparna. Av alla dessa ”kvinnomän” – för att tala med Proust – fascinerar ingen mer än Yves Saint Laurent. Hängiven sin talang känns han snudd på overklig. Desto vackrare kompanjonskapet med Pierre Bergé, lika oundgänglig för honom som Giancarlo Giametti för Valentino.
YSL menade sig lida av en nervös depression men med Proust, som han dyrkade, menade han också att nervösa familjer var något av jordens salt. Fångad i konflikten mellan Frankrike och Algeriet (född och uppvuxen i Oran) var hans öde dömt att bli tragiskt, en tragedi ur vilken han dock, precis som Coco Chanel, skapade ett mode som frigjorde och förändrade kvinnors stil, klädsel och liv.
Pierre Thorettons dokumentär från 2010, L’amour fou, där man bland annat ser paret YSL/Bergés ofattbara konstsamlig upplösas och auktioneras bort vid den förres död, är den starkare filmen om klädskaparens liv, men även fiktionen går an, som ännu en påminnelse om, varför ”berömmelsen är lyckans strålande sorgdräkt.” (Bergé)
Relationen Saint Laurent/Bergé hör till de gripande, inte minst vad angår det spröda geniets behov av ledsagelse och praktiskt kunnande. Ömsesidigheten i ett sådant förhållande finns dokumenterat genom publiceringen av Brev till Yves, författade av Bergé under första året av ensamhet.
