Poesi från ett hårt liv

Sektion: Böcker

[140401] Dansk dynamit. Det var det man kallade Mikael Laudrup, Preben Elkjær och det danska landslaget när de härjade som mest kring fotbolls-VM i Mexiko 1986. Den danska dynamiten erövrade världen med spelsinne och sin charm ”Vi är hvide, vi är röde, vi gå sammen …”
Nu finns en annan sorts dansk dynamit i form av den unge debutanten Yahya Hassan och hans självbetitlade diktsamling  (i Johanne Lykke Holms lyhörda tolkningar, på Norstedts).

Poeten och boken har alltså samma namn, något som annars mest förekommer inom pop- och rockmusiken. Och Yahya Hassan är unik på mer än ett sätt. Debutsamlingen har tydligen sålt i rent fantastiska hundratusen exemplar. Har någon enda diktsamling ens varit i närheten av dessa siffror? Har Bruno K. Öijer sålt så mycket under sin sammanlagda karriär? När Hassan är ute på uppläsningar eller signerar sina böcker åtföljs han av ett flertal livvakter, likt vilken statsman som helst.

Yahya Hassan är ung, väldigt ung, född 1995 som han är, och han har retat upp den muslimska överheten i Danmark med sin absoluta blasfemi

”JAG JAG PISSAR PÅ ALLAH OCH PÅ HANS SÄNDEBUD
OCH PÅ HANS ALLA MÖJLIG ODUGLIG LÄRJUNGAR”

Hassans dikter skrivs enbart i versaler och utan skiljetecken. Han är förbannad, och i mina ögon har han en massa orsaker till det. Inte minst familjens och släktens bigotterier och en våldsam far som slår och förnedrar sina barn och kvinnor. Han är ett ”resultat” av en ”kultur” och av segregering och jag tänker stundom på Miira i Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland. Någon som slår bakut, som genomskådar och reagerar på orättvisor och skevheter, och som i varje ögonblick riskerar att explodera.
Politiska kopplingar blir därför oundvikliga. Fadern är född i ett flyktingläger i Syrien och de bor enligt dikterna i ”ghettot”.

Risken finns kanske att man i Hassans texter enbart ser klichébilden av islam och muslimer, av hur de behandlar varandra efter religionens ”lagar” eller förvrängda tolkningar av Koranen, med hedersvåld och tvångsgifte. Men diktsamlingen är (förmodligen) starkt självbiografisk och författaren skildrar ”bara” sin verklighet som en ung statslös palestinier med danskt pass. Och Hassan är minst lika benhårt ärlig i synen på sig själv och sitt kriminella liv som ständigt för honom till diverse ungdomshem och senare fängelser.

”JAG SKITER EN ROS MED TÖRNEN
MIN RÖV BLÖDER AV DÅRSKAP OCH HÄMND
JAG ÄR EN SKETEN ANTISEMIT
JAG FICK DET I MIG MED FADERSMJÖLKEN
MED DRÖNARNA ÖVER OLIVTRÄDEN
MED STJÄRNORNA OCH RÄNDERNA OCH VIT FOSFOR
JAG FICK DET I MIG MED KLAGOMUREN
MED JÄMMER SEN FÖRINTELSEN
MED PALESTINIERNAS JÄMMER
OCH JAG JÄMRAR MIG MED DEM”

Sprit och droger inte bara langas utan han stoppar i sig en hel del av det själv också, inbrott och tjuverier liksom våldet hör även det till vardagen.
Det handlar mycket om detta hårda tuffa liv, och det är ofta starkt och drabbande. Men också väl mycket av samma sorts dikt, av samma känsloläge. Han vräker på i ett monotont malande i de dikter som mer blir till ett redovisande i kortprosaform än poesi. Jag gick dit, gjorde det, jag träffade/knullade den eller den … När Hassan varierar uttrycken och det han skriver om syresätts dikterna och blir till mer ”litterär” poesi. Det tycker jag vanligen bättre om.
Stundvis finns det ett häftigt driv i texterna, likt poetry slam och jag tänker att han kanske har läst Rimbauds En tid i helvetet.. Eller ibland när man kan ana att författaren också ägnat sig åt hip-hop, speciellt den avslutande Långdikt (34 sidor) kan man nog rappa sig igenom. Emellanåt skriver han i ”blatteton”, med bruten danska och omvänd ordföljd och jag kan undra varför. Jag gissar dock att det handlar om en ironi som visar invandraren som infödingarna vill se dem, som utifrån kommande och som är olika ”oss”. Någon som inte är dansk (eller svensk) ”på riktigt”.

En lärare på en ungdomsvårsskola gav honom att läsa och såg honom som någon annan än bråkig ligist. Men vi får inte vara med om hur han kommer in i litteraturen och börjar skriva och bilda sig, vilket är lite synd.
Annars är han inte nådig mot ”pedagogerna”, mot dem som är satta att vakta honom. Och någon vård märker han knappast av. Läraren som ”såg” honom fick dessutom sparken.

Ena dagen på förhör eller på missbrukarcentret, i rätten eller fängelset, för att i nästa intervjuas som välintegrerad poet, sitta med i teves kulturprogram, åka på turné.
Yahya Hassan med sina dikter, sin ungdom och sin ilska, sitt utanförskap och livvakter. Yahya Hassan en självmordsbomb i den danska nutiden.

▪ Stefan Hagberg

bokomslag

Yahya Hassan
Yahya Hassan
Norstedts förlag 2014

 

Kategorier
Dela den här artikeln: