Omtumlande Dramatenrunda

ur När det kommer till Kritan Foto Sören Vilks

[171122] Några av Västsveriges lysande exporter till Stockholms teatrar firar nu triumfer på Dramaten. På två dygn lyckades Britt Nordberg pricka in tre nyproducerade guldkorn, Mattias Anderssons Uppenbarelsen, Andreas T Olsson i Niklas Rådströms monolog När det kommer till kritan samt Reine Brynolfsson som Oidipus. Omtumlande och imponerande.

Backa Teaters konstnärlige ledare Mattias Andersson har gjort ännu en produktion för Dramaten. Denna gång inte byggd på intervjuer utan på en sammanhållen text av honom själv med en halsbrytande koppling mellan bibliska berättelser och dagens verklighet och det eviga sambandet mellan gott och ont. Det är alltså inte en berättelse med början och slut som när Mattias Andersson bearbetat Dostojevskij, som bland annat den oförglömliga uppsättningen av Brott och Straff på Backa Teater.

Uppenbarelsen utgörs av en serie mer eller mindre fristående små dramer, där man kan känna igen teman från bibeln, däribland berättelsen om det som kallats mänsklighetens första mord, det mellan två av Adam och Evas fyra barn, Kains svartsjukemord på brodern Abel. Det är som om Alexander Salzberger och David Fukamachi Regnfors i sina roller som pjäsens Sam och Tim vill levandegöra all den aggressivitet som i vår samtid utlöser det ena gäng- eller hedersrelaterade mordet efter det andra, där gammal vänskap hastigt förvandlas till hat.

ur Dramatens Uppenbarelsen. Foto Hans Malm

 

Där finns också en Maria-gestalt, som i Nadja Weiss avvaktande och iakttagande gestaltning snarare påminner om en sierska, hela tiden befinnande sig i periferin. Framför allt finns här en Mikael, lyhört spelad av Shanti Roney att likt sin namne ärkeängeln motsvara en det godas försvarare och jungfru Marias beskyddare. Han får utlösa verkets mest bisarra och samtidigt rörande scen, när han, på uppmaning av sin kvinna Susanna, jättebra tolkad av Rebecka Hemse, tvingas förklara och fysiskt demonstrera en sexakt han säger sig haft med en tiggerska, något han skulle ha blivit uppmanad till av ett guds sändebud. När man kommer till den apokalyptiska betydelsen av ordet uppenbarelse är den framför allt åskådliggjord i scenografin.

Golvet är fullkomligt dränkt av tomma plastflaskor, som hela tiden fylls på och fylls på. I detta hav av plastflaskor vadar och vältrar sig skådespelarna och blir, åtminstone för mig, till den mest skrämmande uppenbarelsen, att mänskligheten håller på att förgås av sitt eget avfall. När det gäller havet finns uppgifter om att runt 8 miljoner ton plast årligen hamnar där, varav en stor del av de ca 600 miljarder plastflaskor som lär tillverkas varje år, med påföljd att det varnas för att det i havet snart finns mer plast än fisk. Nedbrutet i mindre bitar hotar plasten kväva havets invånare – till och med majestätiska valar. Det är en pjäs som väcker en rad associationer, så också behov av ännu ett besök. För den med något nedsatt normalhörsel rekommenderas hörselhjälp, då texten ibland har svårt att nå fram.

Hörseln vållade mig dock inte problem med de övriga två verken. Särskilt inte till senaste premiären i Målarsalen, högst upp i Dramatiska teatern. Där gör Uddevallasonen Andreas T Olsson ännu en succéföreställning. Denna gång har han inte skrivit själv utan framför en nyskriven monolog av Niklas Rådström. Det handlar om döden, eller snarare om livet som en förutsättning för döden. Låter tungt men är vitsigt, tänkvärt och humoristiskt på en och samma gång. Under 75 minuter med en Andreas T Olsson i ständig aktion, fysiskt och muntligt, följer en oändlig rad olika sätt att ge uttryck för detta svårhanterliga som tanken på döden är. Det är en text som virvlar sig gäckande fram runt detta enda tema, att När det kommer till kritan så ska vi alla till slut dö, i ett nu eller i ett utdraget medan.

Andreas T Olsson fullkomligen äger scenen och publiken. Och monologens titel låter han materialiseras genom att ha fickan full med vita kritor som han då och då plockar upp för att illustrera vad han just berättar, som när han ritar rader med skiljetecken och muntligt fyller i mellanrummen som för att visa att livet är det som pågår däremellan. I nästa ögonblick är den svarta väggen uppfylld av bilden av en val till en anekdot som anspelar på den bibliska berättelsen om Jona. Två skissade silhuetter av en människa, en på väggen och en på golvet, tjänar som illustration av skillnaden mellan liv och död. Det är en suverän text i en likaså suverän tolkning.

Om vi sedan backar runt 2.450 år i tiden hamnar vi hos den grekiske dramatikern Sofokles och hans verk Oidipus och Antigone, som nu kan ses samtidigt på Dramatens stora scen i en ny och smidig språkdräkt, signerad poeten Marie Lundquist. Texten lyckas därigenom komma så nära att man som åskådare blir ett med Reine Brynolfssons förvandling från kaxig envåldshärskare till att ha tvingats till uppenbarelsen, att den brottsling han anställt jakt på, som mördat Thebes tidigare kung, Laios, är han själv. Den fasa han successivt och oerhört drabbande ger uttryck för återfinns också hos Stina Ekblad i rollen som hans hustru Iokaste, när det uppenbarats för henne att hon är gift med sin egen son och mor till deras gemensamma barn. Dramatenchefen Eirik Stubø har i sin regi och med den nya språkdräkten lyckats renodla och tydliggöra detta odödliga ödesdrama.

Uppföljaren Antigone hör till de oftast spelade antika dramerna, aktuell som den gärna görs för sitt kvinnliga uppror mot makten, när hon trotsat förbudet att begrava sin egen bror, idag motsvarat av det vi kallar civilt motstånd. Här gestaltas hon av Sanna Sundqvist som en trotsig och kompromisslös tonåring med Hannes Meidal som sin mentala motståndare i rollen som Thebes kung Kreon, som övertagit tronen sedan Oidipus stuckit ut sina ögon och gått i landsflykt. Antigone har kommit att bli en särskilt omdiskuterad och omtolkad person i litteraturen. I den tolkning som ges här blir det väl så tydligt att Kreon, trots sin sympatiska fasad, står som värsta förloraren, sedan både hans son och Antigone tagit sina liv, en som som dessutom förebådade en ny och mer demokratisk era.

▪ Britt Nordberg

Scen: Dramaten, Lilla scenen
Verk: Uppenbarelsen
Text och regi: Mattias Andersson
Scenografi: Mattias Andersson, Charlie Åström
Kostym: Anna Heymowska
Ljus: Charlie Åström
Ljud och musik: Anna Sóley Tryggvadsdóttir
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Medverkande: Rebecka Hemse, Shanti Roney, Nadja Weiss, Alexander Salzberger, David Fu-kamachi Regnfors, Electra Hallman, Bengt Braskered

Scen: Dramaten, Målarsalen
Verk: När det kommer till kritan av Niklas Rådström
På scenen: Andreas T Olsson
Regi: Stefan Metz
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljud: Magnus John Anderson
Ljus: Benny Grün, Peruk och mask: Mimmi Lindell
Dramaturg: Magnus Florin

Scen: Dramaten, Stora scenen
Verk: Oidipus och Antigone av Sofokles
Textversion: Marie Lundquist efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar
Regi: Erik Stubø
Scenografi och kostym: Kari Gravklev
Ljusdesign: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg, Lena Bouic Wrange
Medverkande: Reine Brynolfsson, Sanna Sundqvist, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Gunnel Lind-blom, Ellen Jelinek, Rasmus Luthander, Pontus Gustafsson, Hans Klinga, Maria Salomaa, Johan Ulveson, m fl.


Bilder: Andreas T Olsson i När det kommer till kritan. Foto: Sören Vilks
Rebecka Hemse och Shanti Roney i Uppenbarelsen. Foto: Hans Malm

Kategorier
Dela den här artikeln: